Låt oss sammanfatta läget: vi har fascistiska frikårer på gatorna, ett rasistparti har kommandot över problemformuleringen, nätrasisterna hatar och hotar helt öppet och den som sticker ut hakan i antirasistiskt ärende måste tänka på sin personliga säkerhet. Regeringen använder Orwellskt nyspråk för att stänga gränserna, etablerade debattörer sprider skräckpropaganda som hämtad från Sverigedemokraternas nazistiska förflutna och extremhögerns agitatorer lajvar oroliga föräldrar på grannskapssamråd. Länder som Polen, Tjeckien och Ungern visar vägen mot en fullfjädrad statsrasism, och EU betalar blodspengar till ett våldsamt och auktoritärt Turkiet för att hålla svältande människor från Fortet.

Vad är det minsta den antirasistiska rörelsen behöver göra under en så kompakt press? Svaret är enkelt: den måste hålla ihop.

Genusprofessorn Diana Mulinari har berättat om sin ungdom i den latinamerikanska vänstern, där diskussionerna gick heta över huruvida arbetarnas kamp, böndernas kamp eller kanske den nationella frigörelsen var viktigast. Vänner blev till fiender, relationer ändades abrupt – innan fascisterna urskillningslöst slaktade alla oavsett analys.

Ibland känns det som att den svenska antirasistiska rörelsen ägnar sig åt samma slags positionsspel. Personer som till 95 procent delar samma uppfattning ägnar all sin kraft åt att bekämpa varandra över de resterande 5 procenten, medan den gemensamma motståndaren går fri.

Rödgrön sjudagarstidning – prenumerera nu!

Den här artikeln kommer från söndagsnumret av Dagens ETC. Som prenumerant får du Dagens ETC sju dagar i veckan – på helgerna rakt ner i din telefon, surfplatta eller dator.

Stöd Sveriges rödgröna tidning genom att bli prenumerant.

Det är som om man ger sig på varandra bara för att man kan. Det stora hotet rår man inte på, så man tar ut sin frustration över någon nästan likasinnad som har fel åsikt om den senaste Twitterkampanjen. När krubban är tom biter hästarna varandra, som talesättet säger.

Det finns i den svenska antirasismen en klyfta mellan en ”antifascistisk” antirasism inriktad på att hindra högerextrema rörelser från att få fäste i samhället, och en postkolonial fåra som ägnar sig mer åt maktanalys och normkritik. Deras utgångspunkter och terminologi skiljer sig åt, och ibland konkurrerar de om pengar och utrymme. Men de har i grund och botten samma målsättning, och de utesluter inte varandra – de bekämpar olika slags rasism.

Man får gärna ha åsikter om vilken kamp som är viktigast. Men situationen är nu sådan att ältandet om våra skillnader inte rimligen kan få överskugga vårt gemensamma mål.

Jag vill därför be dig att göra tre saker:

1. Gör den antirasism som känns viktigast för dig, vare sig det är representationsaktivism, mediekritik eller gräsrotsorganisering. Men gå inte i klinch med någon som väljer ett annat fokus, det sliter ut er båda i onödan.

2. Ta inga onödiga interna strider. Du kommer att reta dig på detaljer i sådant andra gör, men snälla, håll ögonen på det långsiktiga målet. Kritisera om någon gör något heltokigt, men gör det inte av prestige eller för småsaker. Bränn inte allt ditt krut på ”friendly fire”.

3. Berätta för någon att du uppskattar hen. Skicka ett kärleksmejl. Gör det till en egoboost att sticka ut hakan i antirasistiskt ärende. Vad vi än låtsas som, känns responsen i huden. Hatet driver oss mot avgrunden, kärleken får oss att orka. Vi är många som börjar bli tröttkörda – hjälp din favoritantirasist att orka längre.

Progressiva segrar har aldrig vunnits genom renlärighet. De har vunnits av breda allianser – när människor som delar något fundamentalt, men skiljer sig åt i detaljerna – gått samman för ett gemensamt syfte. Det hot vi står inför nu är så utbrett, och så allvarligt till sin karaktär, att vi bara kan besegra det genom att hålla ihop.