Sen har vi både en djup förtroendekris och ekonomisk kris inom sjukvården och äldreomsorgen där privatiseringsiver och underbemanning fått råda istället för säkerhet och trygghet för de sjuka och våra äldre.
Och på allt detta kommer nu en allmän ekonomisk kris där tiotusentals arbetare varslats, blivit av med jobbet och ännu många fler är tvångspermitterade från sina jobb, för hur länge vet ännu ingen.
Små som stora företag förblöder ekonomiskt och väldigt många får stänga sina affärer, restauranger, bolag med mera, och de värst drabbade går i konkurs eller förlorar allt de äger och har haft.
Men hallå ekonomisk buffert?
Frågan dyker upp direkt i huvudet, som på en 14-åring som precis lärt sig några ekonomiska termer och tycker att man är dum i huvudet.
Men hallå ekonomisk buffert?
Detta tjat om ekonomisk buffert, om att alla arbetande medborgare borde ha haft eller ska ha en ekonomisk buffert.
Ja men säg det då till den underbetalda undersköterskan på det underbemannade sjukhuset eller ålderdomshemmet, om det är så enkelt.
Nästan alla som blivit av med jobbet och alla som kommer att bli av med jobbet snart, får ofta höra samma sak – ”men har du ingen buffert?” Har du inte sparat om och när en kris skulle komma!?!
NEEEEEJ!!! vill jag skrika i deras ställe, de flesta har inte det och kan inte det.
Några har skitit i det, några har inte orkat och många fler har inte haft tillräckligt för att lägga undan till sämre dagar.
Denna oskrivna ”regel” gäller tydligen bara arbetare. Den gäller inte företag och särskilt inte storföretag och koncerner som nu ropar förtvivlat på statens hjälp och vill ha stöd och skattepengar i mångmiljardsklassen.
Men vad händer sen?
Om vi nu tar vår statsminister Stefan Löfven på orden att det kommer komma en dag då detta är över och att vi har klarat oss igenom pandemin tillsammans och inte tar honom på orden som den gången han sa att ”i mitt Europa bygger vi inga murar” och sen några veckor senare så byggde hans Europa murar som fick Donald Trump att bli grön av avund.
Nej.
Så vad händer post-coronaviruset?
I SvD Näringsliv den 5 maj 2020 finns det en intressant artikel om människors agerande efter katastrofer och pandemier. För oss medborgare är det ingen trevlig läsning, bara en pinsam och besk påminnelse om att vi, de flesta av oss, till slut bara är simpla människor som kommer att fortsätta som om inget hänt.
I artikeln säger psykologiprofessor Tommy Gärling vid Göteborgs universitet så här om våra så kallade ekonomiska buffertar:
”Behovet är uppenbart i kris – men de som inte hade en ekonomisk buffert före coronapandemin kommer troligtvis inte heller ha det efteråt. Om något kommer sparandet snarare att minska.”
”Därför ser jag det som troligt att också den här epidemin mentalt avklingar relativt snabbt och att vi sparar på samma sätt efter corona som vi gjorde före. Kanske tar det bara tre månader innan vi agerar som om behovet av en ekonomisk buffert är glömt.”
Det här tror jag inte bara gäller ekonomisk buffert, utan allt det andra också. Tyvärr.
Tre månader efter coronaepidemin kommer folk även att glömma den underbara och underbetalda och underbemannade personalen inom sjukvården och äldreomsorgen.
Den svenska vården har på grund av politiker med särintressen och genom privatiseringar gått från att vara behovsstyrd till vinststyrd.
Och vad har det lett till?
Jo vi, de allra flesta och vårt Sverige, har förlorat på det.
Men tre månader efter katastrofen är allt glömt igen.
Win-win för väldigt få och lose-lose för väldigt många.
Återigen.
