Krönika. .

2021-07-22 10:50
Bild: Mathea Hoffmann
Puffetikett
Dagens ETC

Transporr är en bästsäljare – men sexualundervisningen exkluderar oss

”Jag mår skit när jag fokuserar för mycket på mig själv, och jag ser hur den sen­kapitalistiska individen tänker mer på det egna jaget än på att vara en god människa.”

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Kära läsare, jag börjar med att be om ursäkt för att det jag nog kommer skriva är osammanhängande och onormalt – vävt sönder och samman, som en dröm låtandes som reflektioner i speglar och sjöar.

Jag väljer temat hedonism men lyckas aldrig hålla mig till ett. Jag brer ut mig. Åt alla håll. Jag skriver krönikor, men är ingen Carrie Brad­shaw, även om ett transkvinnornas ”Sex and the city” hade varit viktigt och mycket händelserikt. Ofta, för ofta, kärar jag ned mig bortom gott och ont med galopperande hästkrafter.

Jag bor i Berlin, kanske världens hedonism-huvudstad, men långt ifrån flörtens eller erotikens. Flörten och erotiken öppnar för samspel, glöd, och flöden. Hedonismen däremot vill mer, är ofta jag-centrerad, och har det omöjliga, upprepande målet att tillfreds­ställa sinnena. Kontradiktoriskt nog förvandlas jag-fokus ofta till självutplåning och passiv nihilism.

Jag har tröttnat på den här delen av Berlin, men älskar den massiva motstånds­rörelsen mot gentrifiering, och jag ska försöka förklara varför.

Vänsterkrafter som fullt ut vill leva ut hedonistiska liv ser inte att dess individualistiska essens kan strida mot egalitära ideal. Konservativa krafter som förespråkar kapitalism missar att dess hedonistiska natur i slutändan riskerar att utplåna konservatismen.

Jag hårdrar, moralistiskt och dömande. Men hedonismen är nog ingen progressiv förändringskraft idag. Som transkvinna lever jag i dess kärna. Enligt flera källor är transporr en bästsäljande porrgenre bland heteromän. Trots detta är begäret fortfarande tabu. Och här har jag mycket att säga om vita straighta ”progressiva” tyska medelklassmän i Berlin: 

1. Det är alltid killar från andra länder som blir ihop med transkvinnor.

2. Progressiva vita medelklassmän har ofta beröringsskräck för transkvinnor.

3. De progressiva straighta tyska medelklassmännen jag dejtat har behandlat mig som en erfarenhet på ett sexuellt smörgåsbord, inte en intressant människa eller potentiell partner. I progressivitetens namn förväntar de sig att jag ska göra gratis vad många män i andra länder skulle betalat för. Många heteromän vill ha bögarnas snabbsexkultur och tror att transkvinnor kan leverera. De visar oss sidor de nästan aldrig visar ciskvinnor. Deras experimenterande blir min vardag och även när jag besvarar objektifieringen av de snygga killarna jag ligger med blir mötet sällan jämlikt. Blir du behandlad som utbytbar tusen gånger är det en kamp att inte bli cynisk.

Sexualundervisningen borde lära ut att det är vanligt, normalt, och ja, faktiskt oundvikligt för heteromän att se vissa transkvinnor som attraktiva kvinnor.

Istället brukar den lärdomen ske genom ofta fetischerande porr, och med det menar jag inte: Utrota Porren! 

Denna radikal-feminist­iska utopi förnekar ­komplexiteten av att vara människa – ett misstag många ideologier tyvärr begår. Samma misstag begår världsbilder som premierar kvantitet före kvalitet och bortrationaliserar känslostormar. För även om vi alla är olika måste vi se att tomhetskänslor är mindre biprodukt av att gud är död, och mer biprodukt av att inget förblir heligt.

Äventyr och erotik, förtjänar att frigöras från ismer, identiteter, substantiv, färdigutfyllda bucket lists, och sexuella praktik-listor. Vi transkvinnor hinner se mycket värld i våra liv, ofta transitionerar vi från lägst inom den manliga hierarkin till lägst inom den kvinnliga – hypersexualiserade privat och avsexualisera­de offentligt. Jag är tacksam för den svåra resan, även om jag hoppas den blir lättare i framtiden, precis som jag gläds åt att väcka heteromäns kognitiva dissonans-lustbränder när jag stryker fram längs gatorna som ett blont bombnedslag, även om jag vill att attraktionen ska avdramatiseras, bli vardaglig och inte präglas av våldsrisk.

Mina slutsatser i den här krönikan finns inte, de är förvirrade, precis som jag. Men jag mår skit när jag fokuserar för mycket på mig själv, och jag ser hur den sen­kapitalistiska individen tänker mer på det egna jaget än på att vara en god människa. Och konsekvenserna av det kan bara vara förödande, såväl själsligt som ­världsligt.