Anders Wallén: Törnrosa slog upp ögonen

Jag reste till Prag härom året för att färdigställa det där manuskriptet jag har burit inom mig så länge. Det om min barndoms sår som skulle förklara och försvara det barn som var och är jag. Jag hade inväntat rätt tillfälle och tyckte att avståndet var det rätta för att jag skulle kunna beskriva det på det sätt jag vill utan spår av offermentalitet eller hurtiga självhjälpsambitioner som skymmer sikten. 

Tiden var inne och avståndet gjorde jag mig genom att puttra ner mot Europas hjärta i min gamla Skoda. Packningen: En bärbar dator och några rustningar för olika eventualiteter. Kortbyxor för solsken och paraply för oväder och det nödvändigaste däremellan. Det kändes som om jag hade stämt möte med mig själv som pojke i den stad jag så länge har åtrått. Vi skulle sätta oss ner och lugnt resonera oss genom det liv vi delar. Och ett manus blev det faktiskt. Det ligger och tar plats på hårddisken och jag tar upp det ibland. En dag blir det kanske klart. Men något annat kom i vägen och jag är den förste att medge att jag tappade fokus och riktning.