Krönika. Ida Kjellin.

2019-09-26 18:55
Puffetikett
Dagens ETC

Topp fem orimliga saker med jubilaren ”Vänner”

”Vi snackar kvadratkilometer av beige tyg!”. Krönika av Ida Kjellin.

Six of One. Once upon a time in West Village. The Insomnia Café. Friends like us. Alla dessa namn på den sitcomen ratades, till förmån av det enkla men klatschiga: ”Friends”. Det här var 25 år sedan, och ”Friends”, eller ”Vänner”, fyller alltså kvartssekel i år! Jag såg nyligen om den – i alla fall fram tills att Monica och Chandler flyttar ihop, sedan blir rätt tjatigt. Håller den fortfarande? Jodå, mycket av dialogen är rapp, rolig och sitter som en smäck. Charmiga biroller, skådisarna är faktiskt helt underbara, Jennifer Aniston är en av världens bästa komedienner, och jag uppskattar David Schwimmer mer nu än vad jag gjorde då! Så bra på slapstick. Avsnittet med skinnbyxorna, säger bara det. ”It’s formed a paste!”

Nu har det ju hänt en del på 25 år, så konstigt vore det väl om det inte var en hel del grejer med ”Vänner” som känns minst sagt ålderdomliga. Ni vet, homofobin mellan killarna, fat shaming, extrem brist på svarta och bruna personer. Men varför ska jag sitta här och upprepa vad så många redan skrivit om? Det finns faktiskt en hel del andra upprörande saker för en omtittare av ”Vänner”. Här kommer alltså en personlig fem-i-topp-orimligheter:

1. Hånet av Ross jobb

Filmen ”Jurassic Park” kom 1993. ”Vänner” kom 1994. Det finns alltså ingen som helt rim och reson i att alla hela tiden mobbar Ross när han pratar om sitt tydligen vansinnigt tråkiga jobb, och ”trista” intresse: som är dinosaurier. Hallå?! Vem älskar inte att höra om dinosauriefynd?!  Och dessutom: han jobbar inte var som helst. Utan på legendariska och världsberömda American Museum of Natural History. Seriöst Rachel med dina trista modejobb – du har inget att komma med.

2. Bröstvårtorna

Har man börjat tänka på det kan man inte sluta. Stackars Jennifer Aniston (ett par gånger även Courtney Cox) får uppenbarligen inte ha bh på sig. Så många scener där bröstvårtorna tycks spela huvudrollen. Man kan inte titta bort. Och då är jag ändå ingen snuskig liten tonåring.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

3.  Monicas ordningsamhet

Kanske säger det här mer om mig? Men att Monica ska vara ett helt överdrivet ordningsfreak med vansinniga krav på ordning och reda är svårt att förstå. Galet att hon har gästhanddukar! Taskigt att hon inte lånar ut grejer till Rachel bara för att Rachel alltid tappar bort dem!

På nätet finns artiklar med namn som ”20 saker som är fel med Monica Geller”. Där man hittar sånt som ”She becomes angry if items are out of place and not in order.” Vem tycker inte att det är jobbigt med en ny roomie som stökar till ens grejer?! Monica är ju hur generös som helst, alla hänger ju jämt i hennes lägenhet. Att be att de håller ordning är väl bara hyfs. Förresten älskar jag när Monica säger ”Rules are fun! Rules help to control the fun!” när de ska spela spel. Hallå, varför ska man ens spela spel om man ska skita i reglerna?

4. Nollställda barnet Ben

Ross har en son, Ben. Okej, nu växte barnskådisen Cole Sprouse (en av de två tvillingarna som spelade Ben) upp och blev den lika snygge som svåre Jughead i tonårsmysteriedramat ”Riverdale”. Men som barn ... fanns det inga andra kids i rätt ålder som kunde le? Se någon i ögonen? Visa minsta tillstymmelse av liv? Båda Sprouse-barnen ser i samtliga scener ut som de blivit lobotomerade.

5. Mängden tyg i kläderna

Jag hade kunnat skriva hela krönikan enbart om de groteskt fula kläderna de har. Allihopa. Monicas oformliga chenille-jumprar, Rachels tajta miniklänningar i brun nylon, Chandlers ”sweater vests”. Men värst är nog ändå killarnas så bisarrt bortom vett och sans tygrika byxor, skjortor och jackor! Gylfarna är en halvmeter långa, de groteska jeansen ger dem rövar fyra gånger så stora som i verkligheten, det ser ut att ha gått åt fem kor för att få ihop allt läder till Joeys skinnjacka, man hade kunnat stoppa Monica i ena byxbenet och Rachel i andra på Ross megastora chinos, vi snackar kvadratkilometer av beige tyg!

Vi avslutar med en bonustrivia: det töntiga introt där de knasar i en fontän till tonerna av The Rembrandts? I det första introt för serien spelade gänget kort i Central Park – till REM-låten Shiny Happy People. Hur mycket bättre hade inte det varit!?

DIGITAL PRENUMERATION

TVÅ VECKOR GRATIS!

Läs alla artiklar från Dagens ETC utan kostnad första två veckorna. Därefter är priset 199 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom Dagens ETC direkt till din mejl, alla dagar i veckan. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Prenumerera” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter

Plus & minus

Plus: Tarantinos ”Once upon a time in Hollywood”. Älskade den, och då är jag ändå inget Tarantino-fan. Så härlig, och DiCaprio borde få en till Oscar!

Minus: De där våldsscenerna i ”Once upon a time in Hollywood”. Kom på varför jag inte är ett fan av Tarantino. Fixade inte att höra grabbgänget bakom mig på bion rågarva åt utdraget, sadistiskt, ”komiskt” våld mot unga tjejer.

Ida Kjellin
Ida Kjellin 

Tv-krönikör i Dagens ETC. Carpar fler tv-serier än diem, enligt egen utsago.

Till vardags manusförfattare som framför allt skriver för barn och ungdom. Twittrar som @idakjellin.