Krönika: Tomrummen håller oss ihop

Jag vet inte hur ni har det, men för mig är det alltid ett stort besvär när jag ska börja jobba igen efter att ha varit ledig hela sommaren. Och vilken sommar sen. Jag säger bara Itaaaaalien, släng dig i väggen! Det är inte ofta i mitt liv jag har längtat efter en molnig dag. Men nu har det hänt. Hjärnan stod still i flera veckor, och kroppen låg mest i liggande läge eller i någon form av vatten.

Och nu när jag skulle dra igång arbetsmotorerna igen kände jag mig liksom utanför tiden. Som ett gammalt ånglok. Stånk, stön, puff och gnissel. Herrejemua. Vad var det jag gjorde när jag jobbade i det där så kallade arbetslivet? Just det, det var något med sceniska uttryck på nåt sätt. Sen borde jag ringa diverse personer och ordna möten och organisera och ansöka och sen kanske... hm... var har jag skrivit upp det någonstans? Vem var vem? Vem hette vad? Spela den där föreställningen? Jaha. Vilka repliker var det nu då? Ordna restaurangkväll med underhållning för 30 personer. Hur gjorde vi det? Hur hann vi få till nåt överhuvudtaget? Fasiken. Jag blir stressad bara av att tänka på allt jag genast behöver göra. Jag borde ha mjukstartat för minst en vecka sedan. Börjat med att öppna kollegieblocket, i alla fall en ynka dag för att fästa ögonen på att göra-listan.