Krönika. Andres Lokko.

2021-09-17 16:00
Puffetikett
ETC Nyhetsmagasin

Tokhedonism och tomma hyllor i Brexit-London

”I Soho råder något som liknar Roms sista dagar. Som om ska det slås något slags officiellt rekord i urspårning. Går det, som besökare, att skönja några som helst fördelar? Ja, men i sådana fall bara en.”

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Nyhetsmagasinet ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

11 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC nyhetsmagasin förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC nyhetsmagasin förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

För första gången sedan senhösten 2019 är jag tillbaka i London för några efterlängtade dygn. Jag har saknat London under pandemin som en knasboll, själva staden, dess dåliga luft och atmosfär av vinäger och avslagen öl.

Sedan jag sist flyttade tillbaka från västra London till Sverige har jag sett till att vara här så ofta det överhuvudtaget är möjligt. Tills det inte längre var tillåtet.

Flera av mina allra närmaste vänner bor här och så mycket av den kultur jag älskar och följer minutiöst skapas just här. Ju längre pandemin pågick desto mer kände mig alltmer som en halv människa. De ständigt nya intryck – och den livsnödvändiga batteriladdning – som London alltid har gett mig fattades mig som om någon närstående hade avlidit.  Så fort det framstod som ens det minsta rimligt att resa dit igen så gjorde jag det. Ändå dröjde det ända tills förra helgen innan det blev möjligt. Jag hann träffa och krama de flesta jag hade saknat så länge, och promenaderna i området där jag bodde i sju-åtta år gjorde mig alldeles tårögd. Men det var inte endast tårar som i ett kärt återseende.

Ty jag reste inte bara till ett land, en världsstad, som valt en betydligt mer auktoritär väg än Sverige genom pandemin, utan också till en nation där ett väldigt stapplande Brexit alldeles nyligen har börjat genomföras i praktiken.

Vi kommer in till centrala London väldigt sent en torsdagskväll. I Soho råder något som liknar Roms sista dagar. Som om ska det slås något slags officiellt rekord i urspårning. För säkerhets skull har samtliga pubar och barer flyttat ut på gatorna. Det luktar weed och piss i hela stadsdelen. Drogförsäljningen sker fascinerande vidöppet i varannan port. Den har nu förstås alltid existerat just där men inte såhär… dystopiskt och nihilistiskt. Det är verkligen tomt och öde i många av hyllorna i matbutiker som Sainsbury’s och Tesco. Premiärminister Boris Johnson skyller ”den tillfälliga” avsaknaden av dagligvaror, som till exempel färsk frukt, på pandemin. Men det är förstås Storbritanniens självförvållade Brexit som är skälet. Ingenting fungerar riktigt som det ska. Det digitala pappersarbetet kring min resa är en administrativ mardröm.

Redan nästa eftermiddag går vi igenom samma Soho. Man kommer knappt fram längs gatorna. Fyllan, redan vid halvfyra-tiden, är smått monumental. Efter ytterligare några dagar omgiven av kronisk tokhedonism börjar jag vänja mig. Det är så här det är nu.

Går det, som besökare, att skönja några som helst fördelar? Ja, men i sådana fall bara en. Och det är att London – kanske till och med hela Storbritannien – framstår som vore den tonsatt av The Kinks. En kristallklar känsla av att befinna sig i någon av Ray Davies ironiska betraktelser av ett England som blott håller upp en fasad mot omvärlden. Där allt är ”fine and dandy”, ”hunky dory”, inga problem.

Men bakom de oändliga raderna av identiska tegelfasader finns det inte något annat än diffust nedärvda minnen av fornstora dagar att eventuellt enas kring.

Och bryr man sig inte om dessa fornstora dagar, vilket knappast någon av mina vänner här i London gör, är det den totala uppgivenheten, den släckta framtidstron, och det så melankoliska och sorgliga handbagage jag tvingas bära med mig hem till Stockholm. 

Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.

Andres Lokko
Andres Lokko 

Andres Lokko bor i Stockholm och är frilansande kritiker och krönikör.