Snart började man förstå att en kvinnlig medarbetare på fängelset var inblandad i rymningen. Hennes relation till fängelseinternerna visade sig handlade både sofistikerad manipulation – och om sex.

I den hyllade miniserien Escape at Dannemora (HBO Nordic, Showtime) visas just nu en dramatiserad version av flyktdramat. Den fängelseanställda Tilly, 51, gestaltad av en magnifik Patricia Arquette, förförs på jobbet av de två internerna, spelade av Benicio Del Toro och Paul Dano. Männen nosar upp den ömhetstörstande Tillys svagheter, ligger med henne - och får henne att smuggla in verktygen som senare möjliggör deras rymning.

Själv går hon i början på rosa moln. Äntligen sedd! Lyckan lyser i Tillys ögon efter hennes hemliga sexmöten med brottslingarna.

”Det här är en väldigt ovanlig händelse” sa New Yorks guvernör Andrew Cuomo om den verkliga rymningen på en presskonferens sommaren 2015. Och det må vara hänt att fängelseinterner sällan lyckas smita genom lika parodiskt filmiska trick (en del av rymningen bestod i att männen fyllde ut sina sängar med ”dockor” så att de såg ut som att de låg och sov).

Men fenomenet att kvinnor förälskar sig i män bakom galler är ingen nyhet – varken i USA eller i Sverige.

2009 rapporterade svenska medier att Anders Eklund, dömd för våldtäkt och mord på Engla och Pernilla, hade skaffat flickvän. Flera gånger ska kvinnan, en tvåbarnsmamma i 35-årsåldern, ha besökt honom i fängelset.

Även massmördaren Anders Behring Breivik och den livstidsdömde incestpappan Josef Fritz har fått hundratals beundrarbrev, enligt personal på deras respektive fängelser.

Varför utsätta sig för denna uppenbara risk? Varför lockas till dömda våldtäktsmän och barnamördare? Just denna fråga ville journalisten Jenny Palm undersöka när hon intervjuade svenska kvinnor som fallit för manliga fångar. Svaret hon fick var oväntat.

”De förväntade sig väldigt bra sex”, berättar Jenny Palm i Sveriges Radios program PP3.

Helt tvärtemot den vanliga föreställningen om att kvinnorna ville ”vårda” eller ”omvända”.

I intervjuerna var kvinnorna tydliga med att de inte drogs till männen trots deras farlighet – utan på grund av den. De tolkade våldsamheten som något ultramaskulint, lockande och extremt sexigt.

”Fler av tjejerna jag pratade med sa att det här var riktiga karlar, machomän, till skillnad från plyschnissarna som var ute i samhället” berättar Jenny Palm i P3.

Fantasierna var att sexet skulle bli extra spännande och hett med denna riktigt riktiga man.

(Spoiler alert: Det blev det inte. Ofta slutade allt i besvikelse.)

En annan viktig aspekt var uppmärksamheten: ”Det var fler av kvinnorna som sa att ”det är skönt att ha dem på fängelset för där har man ingen konkurrens. De sitter där de sitter.”

De intervjuade fick alltså en känsla av att de var speciella och hade makt. Att männen gick där i fängelset och trånade efter bara dem.

Exakt samma mekanismer skildas hjärtskärande i Escape at Dannemora. I Tillys övervintrade äktenskap råder akut brist på kärlek, spänning och sexuell attraktion. Behov som de två manipulativa fängelseinternerna ser till att tillfredsställa – i utbyte mot gentjänster verktyg, givetvis.

Att då och då få känna sig speciell. Att få uppmärksamhet och intimitet. Egentligen är det så grundläggande behov.

Man skulle förstås kunna önska att män utanför gallret hade gett kvinnorna detta. Och att maskulinitetsidealet kopplat till våld en gång för alla kunde sluta associeras med bra sex.

Men kärnan: fantasin om utvaldhet och spännande passion. Vem kan inte identifiera sig med den? Just denna hjärtpunkt gör Escape at Dannemora till vinterns bästa TV.