Helena Hedlund: Till de ensamma

Dan före dan före…. Snart sitter vi där igen. Med familjen framför tv:n. Och väntar på att årets julvärd ska servera oss samma meny som tidigare år.

Vi tar en knäck, suger lite på den och hör julvärden uppmana oss att sända en tanke till alla dem som sitter ensamma under julen. För julen är gemenskapens högtid. Då får man inte vara ensam. För då är man sorglig. Och vi tänker. Vi tänker på våra pappor och mammor, alla dem som vi inte kan fira med just i år. För har man, som vi, fyra frånskilda föräldrar som bor i fyra olika hus längs en sträcka på 92 mil så är det fysiskt omöjligt att gemenskapa med alla just på julekvällen. Så vi tänker på dem. Och vi tänker på att de just nu sitter och hör samma ord som vi. De hör julvärden be svenska folket ha medlidande med dem i deras sorgliga liv. Usch, vad de måste känna sig olyckliga.

Den senaste tiden har det pratats en del om frivillig barnlöshet. I den nyutkomna boken ”Ingens mamma” skriver tolv kvinnor om sitt val att förbli barnfria. Ett val som ständigt ifrågasätts. Normen är att bilda familj. Från det att du som kvinna passerar trettio förväntas din tillvaro gå ut på att ha en plan på hur du ska föröka dig. Om du inte gör det är du skum. Då är något fel. Och du är med största sannolikhet olycklig. Jag har personligen aldrig känt av omgivningens påtryckningar, eftersom jag fick barn så pass tidigt. Och jag har nu, tre avkommor senare, oerhört svårt att förstå dem som frivilligt väljer ett liv utan barn. Men det är just därför jag tror att boken är så viktig. För det är inte helt lätt att förstå ett val som går utanför normen.