Agnes Ozolins: Tid för handling

 I nästa andetag berättar hon om en tesil hon just köpt i form av en sjöko i plast, hennes två nya tracksuits i velour och en form som man kan göra risbollar formade som pandaansikten med. Jag brukar låta sånt passera, tänka att det inte hjälper att peka finger, ge människor dåligt samvete.

Men då och då förstår jag inte meningen med att nicka och säga ”åh vad gulligt!” Om det nu inte hjälper att skuldbelägga, hur ska det hjälpa att inte ifrågasätta? Så jag frågar, med ord inlindade i silke, hur hon tänker om det hon just sa, och hur det står i kontrast till vad vi just pratade om. Hon rycker på axlarna, svarar att hon tror det är bättre att inse att man är en hycklare än att inte göra det.

Det tror inte jag. Jag tror inte att det är bättre att fullt medvetet handla mot sin övertygelse, än att göra det i blindo. Något jag märkt på sistone är att folk gillar att klaga, men inte att handla. Kanske särskilt sen jag fyllde 26, och dörren till alla ungdomsorganisationer där jag tidigare rört mig slog igen. Där fanns det kämpaglöd, civilkurage, en känsla av plikt att förändra det man tycker är fel. Vuxenvärlden jag klev in i är stel, passiv, stagnerad. All handling ses som stora åtaganden, och man har ju så mycket med sitt.