Martina Montelius: Teater kostar – så fasansfullt!

I dag pratade jag med en maskör på en institutionsteater där jag just nu är engagerad. Vi pratade om nedskärningar i kultursektorn, eftersom det är vad kulturarbetare som inte känner varandra så väl ofelbart kommer in på inom några minuter. Institutionsteatrarna har fortfarande hela avdelningar för kostym och mask, verkstäder för scenografi och attribut, röstpedagoger, tvätteri och möjlighet att anställa musiker, koreografer och, när ett manus behöver bearbetas, exempelvis mig. Teatermänniskor var ju i tidernas begynnelse rent patrask, narrar, och stundtals känns det som om vi är på väg tillbaka dit. Ty hur många vrider sig i plågor när de läser ovanstående redogörelse för de resurser vi ännu har kvar? Resurser som kostar skattemedel! Så fasansfullt.

Jag vågar inte skriva att kulturens roll i ett samhälle är en helt annan än att dra till sig så många människor det bara är möjligt. Det är i och för sig min åsikt, men jag vill ogärna göra mig skyldig till hjärtinfarkter på högerkanten så här i årets första, köldrosslande andetag. När jag först började arbeta med teater, som 17-årig kaffehämtare, sufflös och assistent, levde jag i en något särpräglad kärleksrelation med en påfallande ljushyllt, pulkaåkande och tomatsmörgåsmumsande värmlänning. Han blev särdeles upprörd när jag förklarade vad det är som kostar pengar när man gör en teaterföreställning. Han undrade varför det var så dyrt, och jag berättade om kostnader utöver medverkandes knapra uppehälle: ljus, annan teknik, rekvisita, lokalhyra, manusrättigheter, alla medarbetare som behövs utöver regissör och skådespelare. ”Man kan göra teater hemma i lägenheten!”, kväkte han. ”Man kan använda vanliga glödlampor!” Ännu argare blev han när jag berättade att de flesta skådespelare har fyraårig högskoleutbildning i yrket. ”Säg en känsla. Glad? Okej, nu spelar jag att jag är glad. HURRA, HURRA! Man behöver ingen högskoleutbildning för att spela att man har olika känslor!!!” På den tiden framstod min värmländske vän i vikens uppfattning som mer än avvikande, vill jag tro. Men i dag skulle den kunna rendera honom ett gig som ledarskribent.