Det är 2020 och min mamma och jag ska precis avrunda vårt telefonsamtal. Vi har pratat om vädret, och det här med corona som verkar kunna bli ganska allvarligt. Mamma berättar om när hon och kollegorna i skolan fikar och småpratar. Kollegorna berättar ibland om saker från förr. Ett mysigt café som inte finns kvar, eller en vacker kurbitsmålad möbel de ärvt. Om allmoge och folkdräkter och landställen. ”Det är alltid trevligt att höra på”, säger mamma, ”men ibland känner jag mig lite utanför”. Hon har ingenting sådant att prata om. Hon klippte bandet med arvet när hon flydde till Sverige på 1980-talet.
Det är 2016 och jag står på Stockholm central med min syster och hundratals andra frivilliga. Det är höst och kallt. Vi tar emot flyktingar som kommer med tåg. Vissa vill stanna i Sverige, men de flesta är på väg någon annanstans. Vi ger dem lite mat och fika på vägen, några behöver varma kläder.
Varje klockslag då ett tåg med flyktingar är på väg in till Centralen ställer vi oss på perrongen och applåderar när de stiger av. Vi säger ”välkommen” på fem olika språk. Jag träffar Azad. Han är 16 år och tillhör yazidierna som steg ner från Sinjarberget när IS för tillfället lade ner vapen.
Jag blir förkrossad när mamma berättar att hon känner sig utanför. Jag vill att hon också ska ha allmoge, arvegods och landställe att prata om. Jag känner ett styng av bitterhet i hjärtat när jag säger ”Tänk inte på det mamma. Deras värld är bara ett café som inte finns kvar längre. Din värld, är hela världen”. Men det är inte sant. Kollegornas världar är förstås lika stora som mammas värld. Alla människor bär på sina egna universum.
Det är 2018 och jag får ett meddelande på Instagram.
”Hej Rojin! Det är Azad, minns du mig? Du och din syster mötte mig på centralstationen när jag kom till Sverige”.
Han går i tvåan på gymnasiet nu och ska bli frisör. Han skriver att han älskar att gå i skolan. Det tror jag är mer en tacksamhetsbetygelse än regelrätt sanning. Jag tror på att han älskar att gå i skolan, men jag tror det beror på att han fått stanna i Sverige. I hans universum finns nu förutom Sinjarberget och IS även frisörlinjen och Skärholmen.
Det är november 2021 och 27 flyktingar har dött när en båt förlist i Engelska kanalen. I Storbritannien beklagar Boris Johnson sig, men säger i samma andetag att han inte tycker att de franska kollegorna skött sin del av avtalet. Brottet som de drunknade gjort sig skyldiga till var en dröm om ett drägligt liv. Och de kommer aldrig känna sig lite utanför på fikat och de kommer aldrig gå frisörlinjen.
Strax efter hösten 2016 skärpte hela Europa, inklusive Sverige, det som kallas för migrationspolitiken. Opinionen trodde då, och kanske ännu mer nu, att kriminaliteten i Sverige försvinner om man inte tillåter människor som flyr att komma hit. Nu låter man dem dö på havet istället.
Jag tänker på mamma och på Azad, att det kunde varit de som dog. Tanken är så outhärdlig att jag måste slå den ifrån mig direkt. Att som individ försöka göra något för världens folk känns som att slänga sig mot väggen. Det finns i praktiken inga lagliga vägar att ta sig till Europa, detta har varit känt i flera år. Men oavsett hur mycket jag slänger mig mot väggen så fortsätter båtar att förlisa. Tusentals människouniversum släcks och sjunker till havets botten för alltid.
För övrigt: Tredje säsongen av succéserien Succession är igång. Men är den verkligen så bra som man mindes den? Diskutera i smågrupper.
