Så var det höst igen och jag kan inte nog många gånger kommentera hur fort tiden går, jag bara måste. Å vad innebär det då att hösten anlänt? Jag skulle säga kyla, mörker och lite mys. För hur lång och fin sommar vi än haft så är det oundvikligt att inte känna av kylans intåg. Termometern visar runt fjuttiga fyra grader när ögonen är nog vakna för att titta på den. Bilen är immig och kall och dimman ligger tät över åkrar och ängar. Oj! Där svävade jag iväg! Jag har väl varken åker eller äng utanför mitt fönster och inte heller kan jag direkt påstå att jag passerar några på väg mot dagens äventyr. När dimman lättar skiner solen på (inom kort) löv som glittrar av rimfrost.
Mörker, mörker, du gör mina dagar kortare och kortare, hur ska jag nu hinna allt jag måste? För jag fungerar ju på så sätt, att är det mörkt så är det kväll och då är dagen slut. Det är ett märkligt och opraktiskt sätt att tänka, men det är sådan jag är. Istället måste jag fokusera på att använda dagarna på bästa sätt, vilket bland annat innebär tidiga mornar. För att orka gå upp i ottan kryper jag i säng tidigt, vilket jag mer än en gång häcklats för. Men det skiter jag i! Däremot blir även den tidiga morgonen snart mörk och då är det bara att skrapa ihop en stor skopa karaktär för att överhuvudtaget ta sig upp och få någonting gjort. Mörker är jobbigt, men ger även utrymme för lite mys.
Visst är det väl ganska mysigt när mörker och kyla faller och vi får krypa in i stugorna, tända mängder med levande ljus, kanske en brasa i kaminen (om man har en) och njuta en kopp varm choklad? Vem vill jag lura? Kanske var jag den där ”höstmysmänniskan” en gång, men inte längre. Inte så att jag inte gillar brasor, tända ljus och varm choklad. Eller förresten, stryk den varma chokladen, det är inget vidare. Jag bara skrev det eftersom det passade in. Jag uppskattar helt enkelt ljus mer än mörker och jag tror det har att göra med det jag tidigare nämnde om de korta dagarna. Eller mitt korkade sätt att se på dem.
Vacker är den i vilket fall, hösten. Det gröna i naturen byts mot ett sprakande färgscenario. Träd skiftar ifrån gult till mörkrött. Att stå högt uppe på en kulle eller liknande och se ut över det färgskiftande landskapet är otroligt rogivande och njutbart. Jag brukar också njuta av hösten på andra sätt. Att hitta en korg full med kantareller och göra sig en riktig kantarellsmörgås, det är inte mycket som slår det och jag glömmer att det är väldans mörkt redan klockan sju.
Hösten är också en tid att börja om på nytt. Ännu ett skolår tar sin början och på något vis upplever jag det som en nystart på året. Mopeden ställs undan liksom ”cabben” och andra saker får istället ta plats. Kören tar exempelvis ton igen efter ett långt sommarlov. Det är roligt och avkopplande att sjunga i kör även om vissa (läs jag) sjunger hellre än bra. Kyrkokören i Grythyttan är dessutom ett glatt och spralligt gäng där skrattet allt som oftast varvas men tonerna. Jo, man kan ha mycket roligt fast det är en kyrkokör, jag lovar!
Mitt sista år nu på Restaurang- och hotellhögskolan (RHS) i Grythyttan. Så var jag där igen, shit vad tiden går! Knappt ett år att fundera på framtiden och vad som ska hända sen, när skolan är slut. Jag kommer stå där mitt i livet med en bra utbildning i bakfickan, men vad ska jag göra med den? Någon liten idé har jag, men att nå dit kan bli svårt. Det gäller då att tänka på hur varje liten detalj kan göra skillnad i det stora hela. Jag är glad att jag vågade ta steget och gå vidare i livet, för det svider till i hjärtat varje gång jag passerar Gillersgården. Tankarna går till det som varit, mitt ”andra hem” försvinner bit för bit. Jag biter ihop, blinkar bort tårarna ur ögonvrån och ser framåt, där det finns en mörk, aningen kall, lite mysig men färgsprakande höst.
