Overhör en pappa prata med sin dotter. Hör att dottern, som ser ut att vara i femårsåldern, frågar om ordet hen. Så säger inte vi, säger pappan, vi säger han eller hon. Men om man är både pojke och flicka då? frågar flickan. Men det finns inte, säger pappan irriterat, antingen är man pojke eller så är man flicka. Men, säger flickan igen. Kom nu, säger pappan. Och så går de iväg. Och ännu en värld liksom stängs.
Flickan går kanske till förskolan och säger: ”Det finns inget som heter hen för det säger min pappa.” Föräldrarna har alltid rätt. Så liten är ett barns värld. Desto större vårt ansvar. Tvärsäkerheten hos oss vuxna är ängslig och löjlig. Att vi prompt måste överföra våra egna begränsningar på dem, blanda ihop oss – eftersom det är vi, mer än de, som behöver symbiosen. Pappan kunde ha sagt, bara som ett förslag, om han inte varit så rädd för all den frihet hen-ordet för med sig: ”Jag har aldrig använt det ordet, för det fanns inte när jag var liten, men det är kanske bra att det finns nu.” För det kanske det är. För det vet inte han. ”Vi:et” vill så gärna ta med sig flickan, men stänger henne istället ute. Hon vill ju uppenbarligen prova ordet.
Han kunde, om han intresserat sig mer för flickans framtid än sin egen, sagt: ”Jag ser världen som uppdelad i pojkar och flickor, men vad vet jag? Det kanske egentligen ser helt annorlunda ut.” Och flickan hade fått fortsätta klura. Och världen hade växt. Hon själv hade växt, inte in i pappans förvirring och förakt, utan i en skön känsla att det faktiskt går att vara vad eller vem som helst. De hade kunnat fortsätta klura tillsammans: Hmm. Tänk om det faktiskt inte är så intressant vad vi säger att vi är, flicka eller pojke? Tänk om könet faktiskt begränsar oss?
Tänk om vi vuxna vågade lära oss om världen tillsammans med barnen.
Ibland blir jag överlycklig när jag tänker på allt som mina döttrar får med sig som jag absolut inte fick, sådant som hade kunnat göra min identitet mycket lättare att hantera. När jag föddes var homosexualitet klassad som sjukdom, pappor var aldrig hemma med sina barn, och det fanns knappt några andra kulturer att lära ifrån. Motståndet mot gamla normer ökar allt mer, men samtidigt: när frihet ökar på ett område, ökar också repressionen, hoten, hatet… Ju fler små barn som frågar om ”hen”, desto högre måste farsorna ropa: Det finns inte och hör sen!
Läser i tidningen om en invandrarfamilj som blivit hotad av en grupp nazistwannabes. Yngre män iförda huvor hoppade runt utanför de här människornas hus och ropade Sieg Heil.
Där är det liksom helt stängt, tänker jag först. Men det finns alltid en glipa, där något annat – under rätt förutsättningar – kan sippra in.
Sluta aldrig ställa dina viktiga frågor om världen, lilla flicka. Jag vet hur svårt det är att våga. Och hur mycket vi behöver att de vuxna vet bäst. Men din nyfikenhet leder dig in i medmänsklighet. Din öppenhet ska aldrig behöva veta några gränser.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg, som du kan beställa i pappersformat här. Tidningen finns också i vår Androidapp och Ipad/Iphoneapp.
Vill du prenumerera för under 12 kronor numret? Skicka ett mejl till kundtjanst@etc.se.
