Anders Wallén: Tafsa inte på gåtorna!

Någon har varit lustig igen och vänt på mäklarens skylt om hus till salu. Nu pekar den mot kyrkan och inte på fastigheten tvärs över gatan som den egentligen avser.

Är rätt svag för små hyss av den sorten. För mig växer de ut till okynniga signaturer från stadens nattliv som släpper lös smådjävlar med glittrande ögon och ett sista fniss när festen är över. I just det här fallet ställer tilltaget dessutom relevanta frågor om kyrkans roll i en sekulär tid.

Jag vet inte om det någonsin hade kunnat bli något mellan mig och Gud. Livet kom liksom emellan. Och ingen i min släkt har varit särskilt religiös bortsett från farfarsfar som var präst i Möklinta, en klart lysande stjärna i det trolösa mörkret. Brorsan konfirmerades dock och kom hem från ett läger i Dalarna och talade om Gud och Jesus. Jag kommer ihåg att han såg lite dimmig ut på ögonen. Men det gick över på en vecka. Minns också att jag tyckte att det var lite skrämmande att se vad vuxna människor kunde göra med en liten pojksjäl. Hur snabbt man kan fylla den med något annat. Eller om den där andra världen faktiskt fanns alldeles intill och vi bara behövde en liten knuff i rätt riktning för att upptäcka den.