Sist Sverige krigade var när svenskarna invaderade Norge 1814 för att slå ner norrmännens självständighetskamp. Det ger oss världsrekordet med 210 år av fred. Men det senaste seklet har vi indirekt varit delaktiga i otaliga krig. Idag är lilla Sverige världens trettonde största vapenexportör. 2022 såldes vapen till ett värde av 15 miljarder kronor. Det är en femdubbling av exporten sedan början av 2000-talet. Vi deltar inte i krig men när andra gör det tjänar vi gärna en hacka. En hållning som blivit allt svårare att rättfärdiga. Men utmålas ett militärt hot mot Sverige blir den lukrativa vapenindustrin lättare att legitimera, förstås. Men det finns en djupare drivkraft som styrs från skuggorna.
För Ulf Kristersson innebär medborgarskap ytterst att ”med vapen i hand och med livet som insats försvara Sverige”. Han borde ha lagt till att det också innebär att kunna döda för Sverige. För det är vad ett krig i grunden går ut på. En större armé innebär att fler medborgare ska vara beredda att dö och döda för sitt land. Men hur ska man få befolkningen att offra sina och andras liv för territorium de själva inte äger? Nationalism och demonisering av fienden är det urgamla receptet. Militären har varit den främsta nedbrytaren av nya generationer att bli lydiga inför den egna regenten. Befolkningen, i första hand unga män, ingjuts i nationalism via militarismen. Det behöver inte bryta ut några krig, indoktrineringen sker ändå.
Högerpartierna har varit relativt fredliga i Sverige, den allmänna värnplikten avskaffades exempelvis av Alliansen. Men nu har militärutgifterna ökat från 40 till 120 miljarder kronor, på bekostnad av skola, vård och omsorg. Den aggressiva retoriken och ökningen av försvarsbudgeten har inte bara med Rysslands invasion av Ukraina och Sveriges Natoansökan att göra. Det finns ett annat parti som har allt att vinna på att piska upp en krigsstämning.
I en studie som Pew Research gjorde 2018 var Sverige överlägset minst nationalistiskt och invandringsfientligt i Europa. Nederländerna som kom efter Sverige var dubbelt så nationalistiskt. Italien nästan fyrdubbelt. För ett parti som bygger hela sin politik på nationalism och främlingsfientlighet är detta ett problem. Och vad ökar nationalismen mer än något annat? Krig. Eller åtminstone hot om krig.
Därför är det fullt logiskt att SD är mot EU men för Nato. Båda är överstatliga organ som strider mot nationstanken, men Nato kräver en utökad militär budget och militarismen göder nationalismen. Det är sällan SD utmålar en yttre makt som direkta hot, däremot bygger politiken till stor del på skrämselpropaganda om inrikes hot.
SD har länge försökt lansera begreppet svenskfientlig som en motsvarighet till främlingsfientlig. En omvänd rasism där allt som strider mot det SD definierar som svenskt anses vara fientligt. Att bygga upp militären är inte i första hand för att försvara sig mot utrikes hot, det är för att höja befolkningens patriotism i strid mot de så kallade svenskfientliga inom Sverige. I botten ruvar konspirationsteorier om folkutbyte, muslimernas invasion och ett förestående raskrig.
De fascistiska rörelser som kommit till makten på demokratiskt vis har bibehållit den via kontroll över en stor militär. De som inte har blivit demokratiskt valda har i regel tagit makten via militärkupper. I krig och kris är det lättare att montera ned demokratin – när människor är rädda accepterar de inskränkningar i rättigheter och tyr sig mer till auktoritära ledare.
Sverige leds i praktiken av en sådan ledare idag – och han är inte vår statsminister.
