Men för vissa innebär det förstås en förbättring. För svenska män som vill äga och exploatera kvinnor till exempel. När män tar hit kvinnor från andra delar av världen i syfte att gifta sig eller leva som sambo med henne, och sedan förtrycker, förgriper sig på henne och/eller utnyttjar henne som hushållsslav kallas det för fruimport. Det klassiska exemplet är män som lovat guld och gröna skogar till kvinnor som lever under svåra förhållanden. De kommer till Sverige med hopp om ett bättre liv för sig, sina barn eller sin familj i hemlandet men väl här visar sig situationen vara en annan. Kvinnorna kommer på det som kallas för ”snabba anknytningar” och grunden för framtida uppehållstillstånd är kärleksrelationen.

Och nej, fruimport handlar förstås inte om de lyckliga paren och alla sunda relationer – inte alla män vi vet! Men att en del faktiskt har det jättebra har aldrig varit en rimlig anledning att inte prata om dem som lider, utnyttjas och exploateras. Vi vet sedan innan att tusentals kvinnor utsatts för våld i anknytningsrelationer. Det nya lagförslaget innebär en enorm maktförskjutning till mannens fördel i jämförelse med den redan absurda situationen före 2016.

Kvinnojoursrörelsen har länge kritiserat det som brukar kallas ”två-årsregeln”. Den innebar före 2016 att relationen måste bestå i minst två år för att kvinnan ska kunna få uppehållstillstånd. Mannen har därför ständigt övertag och det är som skräddarsytt för den som önskar sig en livegen husa han kan göra vad han vill med. Han kan alltid hota med att lämna henne och se till att hon blir deporterad eller papperslös om hon inte anpassar sig, och om han gör det kan han alltid hämta sig en ny. Kvinnorna omfattas inte av lagen om etableringsinsatser och missar därmed chans till jobb, sociala kontakter och samhällsinformation. Många gånger blir mannen hennes enda källa till information om det svenska systemet.

För att hantera att kvinnor tvingades stanna hos män som behandlade dem illa infördes vid millennieskiftet en undantagsbestämmelse om att uppehållstillstånd vid ”brusten anknytning” på grund av våld mot kvinnan eller hennes barn ändå kunde beviljas. Men i praxis skapades en rasistisk verklighet där det krävdes att våldet både måste bevisas och dessutom vara både allvarligt och upprepat. Hon tvingas alltså stanna kvar för att dokumentera och för att låta sig bli utsatt igen. Vem fan vågar chansa på det och dessutom ändå riskera att inte bli hörd, att inte vara tillräckligt plågad? Samma undantag ligger kvar i det nya förslaget och förs fram som om det mirakulöst och helt plötsligt skulle ha börjat innebära skydd mot våld och övergrepp. Som om ingen kritiserat dess otillräcklighet förut.

Undantaget är förstås fortfarande helt omänskligt. När nu tillfälliga uppehållstillstånd blir den nya huvudregeln tillåts männen strama åt greppet ytterligare. Vad den exakta utgången kommer att bli vet vi ännu inte men det finns en stor risk att kvinnan antingen måste stanna kvar och få sitt uppehållstillstånd förlängt igen och igen i evighet (istället för i två år) eller lämna och eventuellt beviljas ett nytt tillfälligt uppehållstillstånd på våldsundantaget. Men eftersom anknytningen till mannen var hennes skäl, och den brutits, kan uppehållstillståndet sen inte förlängas på det. Det kan heller inte förlängas på våldsgrunden, eftersom hon lämnat och därmed inte längre anses våldsutsatt. I verkligheten kan det innebära att möjligheten för permanent uppehållstillstånd helt försvinner för kvinnor som utsatts för våld i anknytningsrelationer.

Efter tre år ska man kunna ansöka om permanent uppehållstillstånd men det kommer då krävas att hon har helt nya skäl. Samtidigt införs krav om levnadssätt, svenskkunskaper, samhällskunskap och egen försörjning – allt det som hon nekats, som en del i våldet mot henne. I och med det nya lagförslaget skapas en rättslös grupp kvinnor som det i praktiken är helt okej att begå övergrepp emot. En sorts b-fru svenska män kan skaffa om de tröttnat på att svenska kvinnor alltid uppmanas att gå vid första slaget.