Den befann sig plötsligt i en oförutsägbar kamp mellan olika format. Cd-skivan hade börjat spela ut sin roll eftersom nedladdning, både laglig och illegal sådan, var betydligt modernare – och givetvis billigare – samt banade vägen för den nu allenarådande streaminglösningen.
Men i några år rådde ett hetsigt och nervöst kaos. Utgången var högst oviss. Det här var musikens motsvarighet till den våldsamma oreda som uppstod initialt i så många forna Sovjetstater när de återfick sin självständighet.
Plötsligt ägde ingen någonting. Resultatet blev en kortlivad guldrusch där den med störst muskler vann och tog vad han – det var alltid en han – än ville ha.
I musikens version av detta var Daniel Ek snabbast och hans Spotify lämnade ögonblickligen alla konkurrenter långt bakom sig. Musikbranschen fick med Ek sin egen anarko-liberala streaming-oligark.
Mer än ett decennium senare har Spotify precis betalat fotbollslaget Barcelona FC 310 miljoner dollar för en partner-deal. Den verkar mest gå ut på att Spotifys logotyp ska tryckas på lagets tröjor, och att fotbollsstadion Camp Nou nu döps om till Spotify Camp Nou.
I en kommentar i tidningen Varitey skriver journalisten med det avundsvärda mjukreggae-namnet Jed Aswad att det under brinnande krig i Ukraina kanske var ett ganska tondövt drag.
I synnerhet i skenet av debaclet kring brottaren Joe Rogans populistiskt desinformativa podd som Spotify pyntar 200 miljoner dollar om året för.
Jag reagerar nog till och med starkare än vanligt på Eks oligarkismer eftersom jag läser boken ”Ten thousand apologies: Fat White Family and the Miracle of Failure” av Adelle Stripe och Fat White Family-medlemmen Lias Saoudi.
En gång i tiden hade ett så egensinnigt och dadaistiskt band med en så sektartat hängiven beundrarskara som brittiska Fat White Family automatiskt k-märkts. Jag skulle till och med hävda att Fat White Familys ”Touch the Leather” kanske var den allra sista rock’n’roll-singeln.
Men under deras existens finns inte den möjligheten kvar. I ett 2010-tal på väg mot Brexit, Trump och Hillsong är Fat White Family fullständigt chanslösa, körda. De inser det lite för snabbt och ger sig ut på en svårt självdestruktiv resa kantad av drogmissbruk och mental ohälsa.
Det är en viktig, rörande och överraskande rolig bok. På ytan må den berätta den i sig djupt fascinerande och sorgliga berättelsen om ”a drug band with a rock problem”. Men den handlar extremt lite om musik.
Snarare är ”Ten thousande apologies” en enormt pricksäker beskrivning av 2010-talet och dess eskalerande girighet, xenofobi, rasism, puritanism och mer eller mindre smygfascistiska krav på ny-machokulturell rättning och enhetlig klädsel i precis alla led.
En morgon vaknar medlemmarna i Fat White Family och noterar att hela tre personer har skrivit varsin positiv kommentar på deras Soundcloud-sida. De är glada resten av dagen, första gången på länge.
Men Fat White Familys konst var ögonblicksvis magnifik, till och med fulländad i sin strävan efter kompromisslös innerlighet. Däri finner man Misslyckandets Mirakel.
Den kommer Daniel Ek aldrig att förstå. Hur många fotbollslag han än köper på världens samtliga Fat White Familys bekostnad.
För övrigt vill jag gärna rekommendera Fat White Familys Lias Saoudis artikel om sin favoritmusik i kulturnättidskriften The Quietus som ett ypperligt komplement till krönikan du precis läste.
