Krönika: Storslagen film – och en fullkomligt galen slutsats

Den omtalade sci fi-filmen Interstellar visas just nu på svenska biografer. Den handlar om att lämna jorden och speglar vår tids politiska defaitism: att det är att föredra att anpassa sig till klimatkollapsen framför att stoppa den. Det är fullkomligt galen slutsats, skriver George Monbiot.

”Det är som om vi har glömt bort vilka vi är”, klagar hjälten i Interstellar. ”Upptäcktsresande, pionjärer, inte förvaltare ... Det är inte meningen att vi ska rädda världen. Det är meningen att vi ska lämna den.” Detta skulle kunna vara vår tids devis. Missförstå mig inte. Interstellar är en storslagen film, trogen science fiction-genrens rikaste traditioner, bild- och ljudmässigt häpnadsväckande. Om man ser bortom den nödvändiga fånigheten finner man ett rörande utforskande av föräldraskap, separation och åldrande. Den är också en klassisk uppvisning av två av vår tids stora teman: teknologisk optimism och politisk defaitism.