Jag ringer på morgonen. Inget svar. Bara signaler som går fram. Och till sist hennes telefonsvarare. Försöker vid lunch igen. Och när jag kommer hem. Samma sak. Skriver meddelanden och frågar hur det är. Hon svarar inte. Nästa dag gör vi om det. Jag ringer och hon svarar inte. Till sist skriver hon att hon inte orkar prata. 

Hon har kraschat. Kanske har vi alla väntat på det en längre stund nu. Både hon,  jag och hennes andra vänner. Vi har talat länge om att det kanske vore bra för henne att prata med någon. Om att man har rätt att få hjälp när livet skakar. Hon har alltid svarat att hon inte är en person som mår dåligt. Och att om hon nu skulle vara det, så vill hon ändå inte att någon ska få veta det. Inte ens vården. 

Hon är inte ensam om att dra sig för eller till och med vägra söka sjukvård. Stigmat kring psykisk ohälsa är som en glasvägg som hindrar. Vi pratar sällan om att den finns där, men när du väl behöver hjälp går det inte att ta sig förbi. 

Jag tycker det har blivit värre de sista åren. Det är något i samhället som har förändrats. I stället för att prata om sjukförsäkringssystemet som ett sätt att trygga oss alla, den dagen något händer oss, beskriver man i stället sjuka människor i termer av bidragstagare. Det talas mycket om att man själv bär ansvaret för att lyckas, bara man arbetar hårt, men aldrig om våra olika förutsättningar att göra just det. 

Den som arbetar allra hårdast i dag är kanske min vän, när hon klarar av att både träffas för en kaffe och ringa försäkringskassan på samma dag. Henne vill man ge utmärkelser och fråga hur hon klarade av det. I stället går frågan till en frisk person uppvuxen i övre medelklassen, som klarar av att driva två bolag, ha ett perfekt välstädat hem och ändå tid över till att gå på olika mingel. 

Jag ser första avsnittet av Mina två liv på SVT. Ann Heberlein möter andra som precis som hon har fått diagnosen bipolär sjukdom. Det är sorgligt men hoppfullt. Jag tror att det är första gången jag ser ett program där personer med psykisk ohälsa får ha allt tolkningsutrymme. Får berätta hela berättelsen. Det är inga ”experter” i form av läkare eller politiker där för att korrigera eller informera. Det är skönt.

Efter programmet skriver hon om reaktionerna. Om alla som hört av sig och tackat. Men också berättat om skammen. Ann skriver tillbaka att det är dags att sluta skämmas. Och jag vet att hon har rätt, men tänker att det är svårt ibland. 

Någon dag senare berättar de på nyheterna om att skolungdomar skattar sin psykiska ohälsa allt högre, samtidigt som de beskriver tillgängligheten på elevhälsa i form av skolkurator eller skolpsykolog allt lägre. De allra flesta som beskrev att de mådde riktigt dåligt hade aldrig träffat någon att prata med.  

Det är absurt på riktigt. Att våra barn inte ges rätt till mer. Utan att de också bara får lära sig att de ska jobba hårt och se till att lyckas. Oavsett hur de mår.