Mycket vill ha mer. Polisen har nu gått ut med krav på större hackingresurser och vill få övervaka folk även utan brottsmisstanke. Högerpartierna stämmer genast in, ivriga att visa sig som hårdingar. Från regeringshåll mumlas det om att på något sätt stoppa vår möjlighet att chatta krypterat via appar som Signal.

Övervakningsfrågan diskuteras i allmänhet utifrån liberala premisser. Den görs till en avvägning mellan två abstrakta ideal. Individen mot samhället. Privat mot offentligt. I ena vågskålen ligger ”den enskildas personliga integritet”, som i princip måste värnas, det ifrågasätter ingen. Men i andra vågskålen finns ”nyttan av hemlig dataavläsning” med löftet om ett tryggare samhälle. Så fort känslorna av otrygghet tar över i politiken, går det att motivera ytterligare en glidning ner för det plan som sluttar mot övervakningssamhället.

Även Vänsterpartiet håller sig till denna liberala spelplan i sin argumentation. Men det räcker inte för att stoppa övervakningssamhället.

Visst bör individer skyddas mot statliga övergrepp. Men samhället är mer än bara summan av alla individer.

Om vi legaliserar statlig hackning, så kanske det sätter dit några fler kriminella i Sverige. Men som jag skrev i förra veckans krönika, innebär det samtidigt att polisen aktivt måste hålla säkerhetsluckor öppna. Detta får globala konsekvenser. Svensk polis gör sig praktiskt delaktig i att tillhandahålla virtuella vapen åt alla som kan betala, inklusive diktaturer och maffianätverk. Det bidrar till en kapprustning som i slutändan skadar IT-säkerheten för hela mänskligheten.

Därför är statlig hackning både osolidariskt och riskabelt. En vänster som sätter sig emot detta kan inte nöja sig med att formulera ett liberalt försvar för individens rätt till en privatsfär. 

Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.