Helena Hedlund: Spår av liv i lägenhet

Han är svår att avläsa. Tar inte i hand, smiter bara förbi. Jag tittar runt lite säger han. Själv håller jag mig i bakgrunden. Nervös. Han antecknar. I tystnad. Så får han syn på det rosa strecket över tapeten, går närmare, granskar, gör en anteckning. Och i minnet kastas jag tillbaka till en vinterdag för sex år sedan då en trotsig tvååring gick runt med en tuschpenna i handen. Stopp! ropade jag då, panikslagen. Så där får du inte göra! Fastighetsägaren går vidare in i köket. På tapeten över kökssoffan anas formen av en barnhand, och plötsligt är jag tillbaka vid den frukost då en treåring inte kunde sitta stilla och en smörig hand snuddade väggen i farten. Jag minns hur rädd jag blev då. Rädd att förstöra och få betala. Efter frukosten satte jag upp ett tyg som skydd bakom soffan. Men fläcken sitter där den sitter även efter fem år. Han studerar den. Antecknar.

Tidigare gillade jag tanken på att bo i hyresrätt. Att låna, inte äga. Väggarna var tillfälliga, jag fanns mellan dem ett tag men drog snart vidare. En känsla av frihet. Jag anade inte då att det skulle få konsekvenser att flytta in i en nyrenoverad lägenhet, skaffa tre barn och se dem utforska livet mellan vita väggar. Ett utforskande som tydligen innehöll mängder av färgpennor, tejp, matkastning och kladdiga händer. Vi visste heller inte vad resultatet av att skruva upp en hylla för barnens kläder i hallen skulle bli. När en fyraåring en dag tappade balansen bland gummistövlarna och hängde sig fast i hyllan gav den porösa väggen vika och allt rasade. Han fick den i huvudet, det blev en bula. Det ser inte bra ut säger fastighetsägaren om hålen. Han antecknar, och jag har liksom ett förlåt på tungan. Det var inte meningen.