På SVT Play ser jag dokumentärfilmen ”White Riot” om Rock Against Racism-rörelsens födelse, en rörelse som 1978 kulminerar i en gigantisk manifestation i Londons Victoria Park med Steel Pulse och The Clash på scenen. I egenskap av musikkritiker får jag samma dag en länk i min inkorg till den grånade protestsångaren Billy Braggs nya album, ”The million things that never happened”. Och så läser jag en ny essäsamling, ”The melancholia of class”, av den amerikanska poeten och journalisten Cynthia Cruz. Den första texten i boken handlar om hennes kärlek till Paul Wellers arbetarklassskildringar med både The Jam och The Style Council.
The Clash, Billy Bragg och Paul Weller. Artisterna som, mer än några eller något annat, påverkade mitt politiska uppvaknande som tonåring.
De lärde mig också hur farligt och kontraproduktivt det är med nostalgi. Men det är så fruktansvärt lätt, tryggt och förföriskt att låta sig omslutas av den. Det kommer ju nästan dagligen nya böcker och dokumentärfilmer om den eran, och rent teoretiskt skulle jag kunna ägna återstoden av mitt liv åt ännu en ny film om gruvarbetarstrejken, kravallerna i Brixton och den kollektiva popkulturella proteströrelsen mot Margaret Thatcher. För att nästa kväll ta en paus och i stället läsa om exakt samma ämnen i ännu en ny bok. Ni som ibland kanske har läst mina texter, i synnerhet de om popmusik, under de senaste tre decennierna har säkert någon gång fnissat åt mitt tjat i motvind om Paul Weller. Det är ju inte så många andra som bryr sig om honom i Sverige.
Båda mina föräldrar flydde från det ockuperade Estland i slutet av andra världskriget. Båda nådde Sverige som mer eller mindre ensamkommande; mamma med nya adoptivföräldrar, pappa via finska vinterkriget. De träffades först tjugo år senare i något exil-estniskt sammanhang i Stockholm och blev ett par.
Som liten förstod jag aldrig att jag – eller vi – på något vis var annorlunda. Jag pratade bara ett annat språk hemma.
Men jag hörde inte riktigt hemma någonstans: varken hel-estnisk eller hel-svensk. Det här var flera årtionden innan någon hade uppfunnit beskrivningen ”mellanförskap”. Popmusiken erbjöd mig ett eget happy place som bara var mitt eget. Jag byggde ett rede i Paul Wellers lyrik (och garderob); förvandlade Jakobsberg till mitt Woking. Cynthia Cruz beskriver i ”The melancholia of class” sin egen uppväxts flykt in i exakt samma wellerska popvärld. Skillnaden mellan att känna just så med mexikanska föräldrar i Santa Cruz eller med estniska i Järfälla suddas ögonblickligen ut. Det visar sig vara en förvånansvärt härlig – till och med viktig – känsla av efterskottsgemenskap.
I rädslan för att ertappas med att vältra mig i nostalgi har det tagit lång tid att acceptera att den här retroaktiva identifikationen är något annat. Jag inser ju när jag läser Cruz insiktsfulla analys av sin djupa identifikation med Paul Weller från andra sidan jordklotet att det jag sysslar med inte alls är nostalgi eller sentimentalitet. Det är snarare en del i en livslång och – känner jag alltmer – livsnödvändig process att förstå vem jag är och hur jag som andra generationens flykting i Sverige inte hade något annat val än att försöka skapa en egen värld i världen, eftersom jag inte passade in i någon annan.
