Krönika

Andres Lokko: Som liten förstod jag aldrig att jag på något vis var annorlunda

Publicerad 13 oktober, 2021

”The Clash, Billy Bragg och Paul Weller. Artisterna som, mer än några eller något annat, påverkade mitt politiska uppvaknande som tonåring.” Bild: Bild: Shutterstock, ETC

ETC nyhetsmagasin

”Att jag som andra generationens flykting i Sverige inte hade något annat val än att försöka skapa en egen värld i världen.”

Det här är en krönika.
Det är skribenten och inte ETC nyhetsmagasin som står för åsikten.

Andres Lokko

Text

På SVT Play ser jag dokumentärfilmen ”White Riot” om Rock Against Racism-rörelsens födelse, en rörelse som 1978 kulminerar i en gigantisk manifestation i Londons Victoria Park med Steel Pulse och The Clash på scenen. I egenskap av musikkritiker får jag samma dag en länk i min inkorg till den grånade protestsångaren Billy Braggs nya album, ”The million things that never happened”. Och så läser jag en ny essäsamling, ”The melancholia of class”, av den amerikanska poeten och journalisten Cynthia Cruz. Den första texten i boken handlar om hennes kärlek till Paul Wellers arbetarklassskildringar med både The Jam och The Style Council.

The Clash, Billy Bragg och Paul Weller. Artisterna som, mer än några eller något annat, påverkade mitt politiska uppvaknande som tonåring.