Då och då kommer de, orden från Lindesbergs politiker. Det känns precis som när en iskall och blöt hand örfilar dig. De hopplösa orden som man bara inte kan ta på allvar längre, inte från någon. Budskapet i det hela är urvattnat för längesedan, ingen tror och ingen vill tro. Frasen ”Vi ser mycket allvarligt på att ungdomar ofta väljer att flytta härifrån.” är oerhört uttjatad, vi vill se förändring.
Det är ingen slump att många ungdomar väljer att flytta ifrån Lindesberg när man har rätt ålder inne. Verkligen inte. Här finns inte längre något att hämta för oss, bostäder och jobb är obefintliga. Jag är väl medveten om att det här är ett mönster som just nu går att se på flera platser runt om i Sverige. Men jag förstår inte hur våra sittande kommunalpolitiker kan säga att de värnar och vill trygga framtiden för oss unga här i kommunen för att i nästa sekund sätta sig ner på sin betryggande position och se på när våra vingar breder ut sig mot andra orter.
Ingen kan trolla med knäna och det är självklart inte lätt att vaska fram jobb åt varenda ungdom när det ur ett mer nationellt perspektiv är som det är, så långt är jag också med. Men det här är något större än bara jobb, det här är större än bara bristen på lägenheter. Det handlar om en mentalitet och en gemenskap. Den är som bortblåst. Vi lever inte längre i ett varmt och välkomnande samhälle. Där har vi huvudanledningen till varför i alla fall jag kommer att söka mig bort härifrån, jag trivs inte längre. Många med mig känner precis likadant. Går det här att förändra? Går utvecklingen från hemtrevlig idyll till inskränkt håla att stoppa? Ja, lyckas man med det så är hälften vunnet.
Efter denna krönika kommer säkerligen ett och annat ögonbryn att höjas, alla kommer inte att hålla med mig. Men jag som aktiv ungdom ser hur man blir drabbad om man sticker ut minsta lilla, och jag är inte ensam om att få erfara det. Många jämnåriga kamrater blir dagligen bemötta av samma mentalitet som den jag beskriver. Den mentaliteten får oss tyvärr att fly, fly till varmare och öppnare samhällen.
Kalla mig ung, dum och oerfaren. Det är helt okej. Jag heter inte Anders Ceder, jag var inte med under den stora översvämningen -77 och inte heller under alla sommarkvällar vid ”muren” på 80-talet. Men jag talar ungdomens språk, jag förstår vad som krävs för att få oss engagerade, intresserade och bidragande. Det handlar inte om en ny arena, bra jobb eller fina bostadskomplex. A och O för Lindesbergs ungdomar är solidaritet,gemenskap och förståelse. Det uppnår vi inte genom att ha en politikerkår vars medelålder ganska lätt rimmar på pension. Ungt blod skapar unga förutsättningar, tänk på det Anders.
Antirasistisk, hårdrocksälskande feminist. Brinner för jämställdhet och allas lika värde. Hård på utsidan, mjuk på insidan.
