Krönika: Detta saknas i debatten om Biskops-Arnös skrivarlinje

För drygt tio år sedan gick jag på skrivarskolan Wik utanför Uppsala. Det var både en fantastisk och vidrig period i mitt liv: jag skrev, söp, läste och framförallt satt jag i textsamtal. Vid dessa tillfällen satte vi oss runt ett bord och pratade i timmar om vad smattrande regn mot en bilplåt signalerar, hur man återger en fiskmås läten onomatopoetiskt och vad ”språkmaterialism” egentligen går ut på. Få saker har varit så viktiga i mitt yrkesliv som den språkliga grundforskning jag utförde då. 

Textsamtalen kunde ofta vara otroligt smärtsamma. Strindberg sa någon gång att en bok är ett utrivet hjärta upphängt på en krok, och få är nog så medvetna om det som skrivarskoleelever. Framförallt minns jag ett tillfälle då vi pratade om en sunkig sexscen som jag skrivit, där det var oklart huruvida mannen förgrep sig på kvinnan eller inte. När det blev en ung kvinnas tur att ge respons reste hon sig upp och gick ut ur rummet, till synes förstummad av hur äcklig min text var. Jag minns hur jag sjönk ner genom golvet av skam, som om det var jag själv som begått ett verkligt övergrepp.