Helena Hedlund: Snusmumriken och jag

Jag borde vara lite mer som Snusmumriken. Gå dit lusten leder mig med ett munspel som enda packning. Jag tänker ofta på honom, som ett ideal, och jag vet att han har rätt när han säger att en sång är bättre än en kappsäck i fall vägen är för lång. Men samtidigt provocerar han mig. För jag är inte alls som Snusmumriken.

Vi ska flytta. Vi hittade det där huset som vi skulle hitta, och nu bär det äntligen av. Jag står i vår kvalmiga lägenhet och undrar var jag ska börja. Hur fick vi så mycket saker? Vi har samlat. Som små gnagare. I tron att det är för vår överlevnad. Vi har byggt vårt råttbo av människors välvilja, vi har tackat och tagit emot. Nu är det pay back-time! Vi skänker till höger och vänster, barnkläder, orglar, världens tjockaste tjock-tv någon? Folk blir glada och vi känner oss som en del av ett kretslopp. Men alla småpryttlar? Jag börjar plocka och tänker att mitt mål nog inte är att vara Snusmumriken ändå, utan snarare Skalman – att alltid ha exakt rätt pryl i skalet när man behöver den. Det är också en frihet. Att veta att man kan konstruera precis det man har behov av. Att det alltid finns en krok, en skruv, en knapp någonstans som passar.