Självaste SVT gjorde häromåret en lång mysdokumentär om Mattias Karlsson, så det står nog inte länge på innan Jimmie trallar i ”Så ska det låta” och Katerina Janouch är pausfågel i Mello med tonsatta pamfletter om repatriering och tokfeminismens varmt emotsedda död.
Den nationalistiska profetian om Sverige som kalifat tycks på väg att slå in – bara inte på det sätt folk trodde. I stället för bistra imamer är det pursvenska abortmotståndare och kärnfamiljsvurmare som sakta mutar in större och större sjok av ett land som alldeles nyligen var en internationell symbol för öppenhet, jämställdhet och solidaritet. Så kan det gå. Men det är inte vad som förbryllar mig mest.
Det allra konstigaste är att den invandrarfientliga falangen, trots sin starka etablering i Sverige, fortfarande vill bli sedd som någon sorts underdog. Den lilla människan som slåss mot etablissemanget vill man vara. Alla som inte håller med om att samtliga problem i detta land beror på ”massinvandringen” utgör helt enkelt ”eliten”, som föraktar ”folket”, deras oro, omsorg om sin kultur, engagemang för sina barns framtid.
Okej.
Men om dessa 25 procent är ”folket”, om de står allra längst ned på samhällsstegen och alla andra är en privilegierad klick pösmunkar, vilka är då alla de människor som SD inte vill ha i Sverige? De som inte är riktiga svenskar, utan grönsaksfermenterande ramadan-firare och slöjbärare som aldrig borde ha kommit hit, utan i stället fått ”hjälp i närområden”? Om jag vill ta dem i försvar sparkar jag nedåt, enligt exempelvis årets svensk Jens Ganman. Jag är ”kultureliten” som fnyser åt ”vanliga människor”.
Men åt vilket håll sparkar Ganman, Janouch, Åkesson? Är samtliga som invandrat till Sverige, till exempel som flyktingar, också ”kultureliten”? Är flyktingars oro för sina barns framtid inte ”folkets oro”? Är de inte ”folket”? Det kan de ju inte vara enligt SD och deras anhängare. För om man räknar in människor som flytt till Sverige i begreppet ”folket” blir ju hela retoriken förstörd. Då måste man inkludera deras barn i Sveriges framtid.
Den som inkluderade flyktingars barn i Sveriges framtid skulle inte kunna se ungdomsrån som ett ”importerat problem”, utan tvingas minnas sin egen ungdom, i vilken de blev rånade av barn som hette Jocke och Mattias. Den som inkluderade mammor från Syrien i begreppet ”svenska kvinnor” skulle inte kunna se bristande jämställdhet som ett ”importerat problem”, utan tvingas minnas sin egen mamma, som var hemmafu och hyssjade barnen när pappa kom hem sur och lagom packad på tisdagskvällen. Den personen skulle också tvingas minnas hur Jocke och Mattias ropade ”hora” efter flickorna på skolgården redan i årskurs 4, och hur de vuxna männen flåsade ”Är du kåt? Är du kåt?” på dalmål och värmländska i telefonen när barnen ringde till Heta linjen.
Den som anser att vi ska lyssna på ”folket” borde egentligen uppmana oss att lyssna på de föräldrar som varit i Sverige en kortare tid, som inte har råd att avstå två av timmarna som städare på Nya Karolinska för att gå på sina barns skolavslutning, och som inte har möjlighet att skriva på ledarplats om eventuella problem som kan ha drabbat dessa barn på grund av fina svenskars åsikter om deras ursprung. Kanske skulle vi få en ny och överraskande bild av Sverige om vi lyssnade på dem.
För övrigt anser jag att det ska bli spännande att se vad vi i ”kultureliten” får för arbetsuppgifter när Jimmie Åkesson blir statsminister. Jag filar redan på min dramatisering av “Barna Hedenhös” för framtidens Nationalscen.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
