Krönika. Andres Lokko.

2021-06-10 10:45
Puffetikett
ETC Nyhetsmagasin

Sluta tukta popen!

Långsamt och lite skakigt pågår en omdefiniering av hur popen skildrar utanförskap och minoritetsröster.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Nyhetsmagasinet ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

11 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC nyhetsmagasin förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC nyhetsmagasin förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Marvin Gayes ”What’s Going On” fyllde alldeles nyss femtio år. På det epokgörande politiska konceptalbumets födelse­dag valde den dokumentära tv-serien ”1971” fingertopps­känsligt att ha premiär på streamingkanalen Apple Tv+. En amerikansk kritiker kallade serien för ”oemotståndligt boomer-bete”. Det går att se den som vore den en renodlad nostalgiproduktion för 40- och 50-talister trots att seriens regissör inte ens var född 1971. Men det är en enorm ringaktning av ambitionsnivån och det faktiska resultatet. ”1971” uppnår en ovanlig perfektion i sin valda genre.

Vad som kulminerar 1971 är den politiska rockmusikens seriösa intention – och tro på – att musiken verkligen kan förändra samhället och världen. Hur musik är den enda konstformen som kan stoppa krig och rasism samt välta korrupta regeringar.

I helgen såg jag den sex timmar långa serien för andra gången. Regissören Asif Kapadia – med dokumentärfilmsklassiker som ”Amy” och ”Senna” bakom sig – har skapat ypperlig rockjournalistpornografi med mytomspunnet bildmaterial jag inte ens trodde existerade i verkligheten. Samtidigt är det så sömlöst presenterat att porrelementet aldrig tillåts ställa sig i vägen för seriens huvudsyfte: att beskriva musikens monumentala politiska sprängkraft och inflytande det året.

Skulle det redan nu gå att göra en liknande serie om 2001, 2011 eller 2021?

Någonstans kring millennieskiftet upplöses popmusikens lägereldsfunktion. Dess möjligheter tedde sig färdigutforskade, rockmusiken hade nått sin vägs ände, den elektro­niska ravemusiken i alla dess former likaså. Den enda framåtrörelse som återstod var att börja skriva om pophistorien, slänga de färdiga kartorna och rita nya vägar genom outforskade eller tidigare förbisedda områden och på så vis uppnå annorlunda resultat. Det är i dag popmusikens främsta modus operandi.

Visst produceras det ypperlig protestmusik 2021 – i synnerhet som en del av #BlackLivesMatter – men den bryter sig så sällan, om någonsin, ut ur dess målgruppsspecifika algoritmer. Den når bara en försvinnande liten del av världen, i synnerhet om man just har tagit in musikens globala påverkan i ”1971” där obscenitetsrättegången mot den mot-kulturella hippietidskriften Oz i London och FBI:s försök att till varje pris försöka tysta medborgarrättsaktivisten Angela Davis tonsätts i real-tid.

När jag ser om ”1971” och hinner fundera i de här banorna undrar jag verkligen om de potentiellt framtida serierna ”2011” och ”2021” med retroaktiv bevisföring kommer att avslöja hur det här seklets första decennier faktiskt styrdes av konservativa krafter som organiserade sig för att tukta musiken och banalisera den genom att stoppa tillbaka den i familjeanpassade tv-tävlingsformat?

Eller är det snarare så att möjligheterna helt organiskt tagit slut och vi var tvungna att återgå till 1961 för att låta musiken födas på nytt och sakta växa upp till en ny gräsrots­rörelse som bara inte har formats ännu?

Den moderna popmusiken är på väg mot något: långsamt och lite skakigt pågår en omdefiniering av hur den skildrar utanförskap och minoritetsröster och erbjuder identifikation och representation som den tidigare misslyckats med att inkludera. Hur den låter är oväsentligt, men risken att vi aldrig kommer att samlas kring en modernt gränsöverskridande och oundvikligt förbrödrande protestmusik igen, är ju alldeles för sorglig för att acceptera. • 

För övrigt skulle jag varmt vilja rekommendera punkmusikern Stephanie Philips analytiska kärleksförklaring till Beyoncés underskattade syster i boken ”Why Solange Matters” (Faber & Faber).

Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.

Andres Lokko
Andres Lokko 

Andres Lokko bor i Stockholm och är frilansande kritiker och krönikör.