Många i Sverige har låga pensioner. Det kommer inte att gå över med tiden, snarare kommer det att gälla fler. Det är ett stort problem, främst för dem som ska leva på låg pension.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Jag grunnar över det lilla som läcker ut från diskussionerna i ”pensionsgruppen”. Denna slutna grupp består av regeringspartierna och de borgerliga allianspartierna (Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet är alltså inte med). ”Den tekniskt svåraste frågan rör, enligt flera personer i gruppen, hur de som jobbat lite och har garantipension ska få det bättre.” Varför är det ”tekniskt svårt”? Vilken teknik saknas?
Det behövs mycket pengar för att höja pensionerna för en stor grupp människor. Att få fram pengarna kan vara svårt, men knappast ”tekniskt svårt”.
Garantipension är ett stödsystem. Garantipension får den som annars skulle få så låg pension att hon inte skulle kunna leva på den. Om pensionären har en bostadskostnad på minst 5 000 kronor per månad (och hon inte har en förmögenhet på mer än 100 000 kronor, till exempel en sommarstuga), så har hon också rätt till bostadstillägg. För att få full garantipension är kravet att ha bott i 40 år i Sverige efter fyllda 16 år.
Den som inte haft några löneinkomster alls kan få maximal garantipension på strax under 8 000 kronor i månaden före skatt, plus ett bostadstillägg som beror på hyran, men som är högst 5 000. Den som har pension från arbete på 11 500 före skatt får ingen garantipension alls. Däremellan trappas garantipensionen ner gradvis.
Sammanfattat: en människa som efter 16 års ålder har bott minst 40 år i Sverige, som har fyllt 65 år och som har en hyra på mer än 5 000 kronor, är garanterad en inkomst efter skatt på minst omkring 11 800 kronor per månad. Den pensionen kan ses som ett minimum, och det är inte alla som av olika skäl ens får så mycket. En viktig grupp som får mindre är de som kommit till Sverige senare i livet. Men deras mat och bostad kostar inte mindre för det.
Många som har arbetat hela livet får också en pension på sådär 11 800 genom sitt arbete. Det beror på att de har haft låg lön, varit sjuka eller någon tid arbetat deltid, frivilligt eller ofrivilligt.
Nu blir frågan om att höja låga pensioner helt annorlunda.
Pensionssystemet tillsammans med det svenska arbetslivet gör att många kvinnor hamnar på miniminivå i pensionen, trots att de har betalat in pensionsavgifter under ett långt arbetsliv. De får alltså i stort sett lika lite, oavsett om de förvärvsarbetat heltid, deltid eller inte alls.
Om en kvinna som arbetar i ett tungt arbete med låg lön vet att hon kommer att vara fastklistrad på pensionsgolvet hur hon än försöker vända sig – varför ska hon då arbeta några extra år efter 65, om hon ens orkar jobba så länge? Att hon kan behöva sin lön är ett viktigt skäl. Men pensionsgolvet ligger där det ligger, väl täckt med kontaktlim.
Här finns pensionsgruppens dilemma.
Gruppen vill att flera ska arbeta betalt högre upp i åren. Gruppen vill skapa drivkrafter i pensionssystemet för detta. Sådana drivkrafter finns redan för människor med bra lön, som får högre pension för varje extra månad de arbetar.
Gruppen skulle vilja skapa pensionsskillnad mellan å ena sidan dem som har garantipension för att de arbetat betalt bara lite och å andra sidan dem som arbetat betalt mycket, men som har samma låga pension på grund av sina låga löneinkomster.
Men hur kan skillnaden skapas? Gruppen kan inte sänka golvet, minimipensionen, för det går inte att leva på mindre. Gruppen vill inte höja pensionerna för de lägst avlönade, för det skulle ändra i pensionssystemet. Och det får inte ändras om inte alla i gruppen är överens, så har gruppen bestämt. Och alla i gruppen vill inte ändra. Gruppen kan inte höja lönerna för de lägst avlönade, för det sköts av arbetsmarknadens parter.
Detta är inte en ”teknisk fråga” utan en djupt ideologisk och allvarlig fråga, utan enkla lösningar.
Denna ideologiska fråga borde diskuteras brett. Så blir det inte, så länge pensioner politiskt anses så viktiga och känsliga att de måste diskuterats i ett slutet rum.
Varje år kliver tiotusentals kvinnor och en hel del män ut på pensionsgolvets klistriga yta, där de fastnar. Det lösningsmedel som krävs för att lösa upp klistret finns i öppen diskussion där olika möjligheter prövas i hederlig debatt mellan politiska och ideologiska motståndare som lägger fram förslag till lösningar. Det vill säga genom demokratins metoder, där medborgarna behandlas som de vuxna och ansvarstagande människor de faktiskt är.
Pensionsdebatt nu!
