Christopher Holmbäck: Skrik, gråt och res dig upp

Det var ett gäng år sedan och vi hade lyckats. Vi hade sprungit slalom mellan viftande batonger, trängt igenom polisens barrikader och satt oss på koltågspåren samtidigt som tusentals andra aktivister strömmat in i gruvan. Vi hade stängt ned en av Tysklands stora brunkolsgruvor. För att vara en civil olydnads-aktion för klimatet var det en ovanligt stor framgång. Ändå kände en del av mig där jag satt armkrok på spåren och nynnade med i det danska gängets visor: Och?

Den globala upphettningen är en sådan gigantisk utmaning att den där känslan så gott som alltid hänger med. Vad spelar det här lilla för roll?

Numera har jag bebisar och små barn omkring mig, som inför sin stora utmaning att lära sig livet drivs av djupa mänskliga drivkrafter: att utforska, försöka anpassa sig, försöka vara en bra människa. Att vara ett litet barn är att försöka och försöka och väldigt ofta misslyckas: ramla, slå sig, hamna i vilda bråk fast en inte vill, inte få sin vilja igenom. Och att åter resa sig upp, söka ny kontakt, leta nya sätt att förändra. Vi vuxna har en stark tendens att slå oss till ro, ta färre risker, vinna färre segrar. Men tiden har väl kommit nu? Att hitta tillbaka till våra drivkrafter. Att ramla och slå oss när vi försöker stoppa fossilindustrin, hamna i bråk fast vi inte vill när vi försöker förändra andra, skrika och gråta medan vi försöker bli bättre människor.

I det här numret angriper vi vår tids stora utmaning på flera sätt. Thomas Hylland Eriksen dissekerar oljeskurkstaten Norges skeva självbild – och stakar ut vägar framåt. Beatrice Rindevall menar att vi behöver ta eventuella kortsiktiga förluster om vi ska rädda miljö och klimat. Och veckans panel ger svar på frågan: Hur ska vi stoppa den fossila utvinningen?

Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.