Ally sitter klistrad vid tv-skärmen. Det är en mardröm, det kan inte vara sant, det här kunde ju inte hända, men jo, det är den där mannen med sin föraktfulla och segervissa uppsyn som får gå upp på podiet, och det är klart nu: Donald Trump är USA:s president. Ally vrålar rätt ut av ångest: ”neeeeeeej!”.
Hennes problem tar inte slut där. I och med Trumps vinst sätter nämligen hennes fobier igång igen med full kraft. Speciellt hennes coulrofobi (clownfobi) och trypofobi (hålskräck, man känner obehag vid synen av ytor med oregelbundna mönster av hål). Ally förklarar för sin terapeut att hon led av samma fobier i college, men att de gick över då Barack Obama blev vald till president.
Nu är de tillbaka med full kraft och Ally får panikattack efter panikattack då hon inbillar sig (eller …?!) att clowner förföljer henne i snabbköpet, på restaurangen och i hemmet. Det här är starten på sjunde säsongen av den amerikanska skräckantologiserien American Horror Story: Cult. Om ni inte har sett den här tv-serien kan jag varmt rekommendera den – om ni inte är lättskrämda.
Varje säsong har ett tema och en tidsperiod: ett sinnessjukhus på 1960-talet, en freakshow på 1950-talet, ett hemsökt hus i vår tid. American Horror Story skapades av Ryan Murphy som är känd i vissa läger som skapare av den bjärta highschool-musikalserien ”Glee”, men i andra som en producent som ser mångfald som en tillgång: han har som få andra till exempel castat transpersoner och äldre kvinnor, två kategorier av skådespelare som har notoriskt svårt att få jobb i Hollywood. Murphy är bra på att hålla fingret på pulsen och göra serier som känns nyskapande och moderna, och det är definitivt hans förtjänst att antologiformen av tv-serier är så populär just nu. Så att han skulle vilja göra en kommentar till samtiden är inte så konstigt.
Jag kunde bara se de två första avsnitten, sedan kände jag mig för politiskt deprimerad för att klara av mer. Inte för att jag behöver andas i papperspåse när jag ser en bild av en clown eller en amerikansk pannkaka med en mängd små hål i, utan för att jag inte orkar bli påmind om det här helt gräsliga politiska läget vi befinner oss i efter vårt svenska sugiga val.
Jag vet inte ens hur jag ska börja med att förklara min besvikelse över valresultatet. Jag skrek kanske inte rakt ut av fasa (om Jimmie Åkesson en dag blir statsminister, gud förbjude, kommer jag göra det) men nog har jag fått en mörkare syn på framtiden. Miljö- och klimatfrågorna försvann helt, och i stället fick påhittade kriser om invandring ta plats. Allt fler vittnar om hur de möter vardagsrasism långt oftare än förr. Samtidigt som en enig forskarkår varnar för att vi inte bara står inför en sjätte massutrotning av arter, utan också för att jordens klimat har blivit varmare i en högre takt än vad någon trott. ”Det är inte längre frågan om om utan om hur ont det kommer göra”, som en forskare uttryckte sig.
Så hur passande är det då inte att Ryan Murphy gjorde en åttonde och avslutande säsong av American Horror Story. Den här gången utspelar den sig i en nära framtid. Den heter ”American Horror Story: Apocalypse”. Det är lite så jag känner det med. Så den där clownfobin kanske inte ligger så långt borta ändå.
