När en av männen tar tag i min arm och börjar dra mig mot bilen tänker jag: Jag måste skrika!
Men det är omöjligt.
Jag har drabbats av en frysreaktion och inte ett ljud kommer ur min mun. Jag är förlamad av skräck. Varken kropp eller röst lyder min tanke.
Jag är långt ifrån ensam om att ha drabbats av en frysreaktion. Stressforskare brukar sammanfatta de tre vanligaste reaktionerna vid akut stress: Frys, kamp eller flykt.
Och är det något som synliggjorts oerhört tydligt i samband med berättelserna från #metoo är det just hur vanlig frysreaktionen är. Skräcken gör att du löper en fruktansvärt stor risk att bli förlamad.
Södersjukhusets enkätundersökning bland våldtagna kvinnor har visat att så många som sju av tio drabbats av en sådan frysreaktion i samband med övergrepp (studien ”Tonic immobility during rape” baseras på intervjuer med 298 patienter på Akutmottagningen för våldtagna vid Södersjukhuset i Stockholm, 2016).
Till följd av frysreaktionen var det – följaktligen – omöjligt för de utsatta att göra motstånd.
En rad kvinnor har under #metoo dessutom vittnat om att frågorna som ställs efter våldtäkten upplevs som ytterligare en kränkning: Skrek du inte? Sade du ingenting? Försökte du inte ens ta dig därifrån?
Nej. För jag var ju förlamad.
Den som upplevt frysreaktionen vet att förlamningen är faktisk, att göra motstånd är helt enkelt omöjligt.
En risk när vi diskuterar detta, är att skräcken ökar ytterligare. Våldtäkterna är många och eftersom jag nu vet att risken är stor att drabbas av en frysreaktion känner jag mig mest – maktlös. Kanske bäst att inte ens tänka på saken för att inte börja begränsa mitt liv?
Eller så är det precis det omvända vi ska göra.
Vi måste fråga oss: Hur kommer det sig att så få soldater drabbas av frysreaktion när de befinner sig i strid – skräckfyllda, livshotande situationer?
Svaret är att de är förberedda. De känner till riskerna och har utbildats så att de har en mental handlingsberedskap för att hantera dem: I situation X gör jag Y, och så vidare. På detta har de tränat. Tränat. Och tränat igen.
De har tränat tills de automatiserat sitt beteende, ungefär som att cykla eller köra bil: Du vet vad du ska göra, du behöver inte ens tänka, du bara gör.
Det innebär inte att du helt kan träna bort risken att drabbas av frysreaktion.
Jag frågade en gång en militär, som arbetat stora delar av sitt liv i väpnade konflikter utomlands, om han upplevt frysreaktionen. Han svarade att han inte gjort det personligen, men att han varit med när andra drabbats. Soldater som alltså blivit fullständigt förlamade. Han berättar om en situation där en kollega fick släpa bort en förstelnad soldat från skottlinjen, för han var så stel av skräck att han inte ens kunde gå.
Nej, du kan inte skaffa dig en heltäckande försäkring mot risken att drabbas av frysreaktion, men du kan minska risken: Genom att skaffa dig en handlingsberedskap. Gärna enkel sådan. Till exempel: Jag ska skrika. Eller: Jag ska försöka slå mig fri. Lära dig hur. Och öva på det.
Tillbaka till den mörka vinterkvällen på parkeringen där jag frös till is. Faktum är att när jag fortsatte tänka att jag ville skrika – blev det så småningom möjligt.
Jag kunde, efter bara några evighetslånga sekunder, faktiskt skrika ordet ”Hjälp!”. Så jag skrek: Om och om igen.
Och jag hade tur. En kraftig frysreaktion kan vara länge. Minuter, timmar – och även dagar.
Men jag tror att tanken spelade roll. Att jag hade handlingsberedskapen att jag ville skrika. Något att fokusera på.
Jag tvingades trots mina skrik in i bilen.
Men jag blev inte våldtagen.
Männen visade sig vara civilklädda poliser som agerade mot den olaga affischering jag ägnade mig åt.
Jag grät och skakade. Men kunde så småningom säga till dem att de måste förstå att skräcken gjorde att jag inte uppfattade att de var poliser – det trodde jag att de sade för att lura mig in i bilen. Först när en av dem visade sin legitimation gick det in.
Det slutade med att de släppte mig på platsen.
Och jag bestämde mig för att börja träna feministiskt självförsvar.
