Krönika: Skitdrömmar om läppstift och italienska racercyklar

För att vara konsumtionskritiker köper jag ovanligt mycket grejer. Ett läppstift för att fira min namnsdag, en vacker skärbräda till mitt färska lördagsbröd, en textilinklädd laddsladd till min telefon för att … ja för att, bara. För att den finns. Och för att jag ser den. För att dess onödighet kittlar mig på ställen som nödvändiga saker inte kommer åt.

Och för att jag har skitdrömmar, för att tala med Nina Björk. ”Världen brinner! Och vi ska drömma om nya köksbord.” Så skrev hon i början av Reinfeldteran (en tid som skulle ge oss rot-avdrag, rusande bostadspriser, fillers och en kollektiv frisksportspsykos med fokus utrustning – ett decennium av idel köpbeslut kan man väl sammanfatta det som) i en numera klassisk kolumn i DN. Hon försänkte i ett slag ett helt land i skuld och skam över dess futtiga ambitionsnivå och definierade den lågmält explosiva motståndshandling som består i att vägra förbättra sig. Slutar vi försöka få snyggare hem eller kläder eller vad det nu är så kan kapitalismen inte längre komma åt oss. Om vi tackar nej till hela erbjudandet och gör slut med konsumtionssamhällets själva grundparadigm blir vi fria.