Emma Jonsson Sandström: Ska vi tacka för att polisen slutat ge oss stryk?

Den 28 juni 1969 ägde en av mitt livs mest ikoniska händelser rum, 20 år innan jag ens var påtänkt. Det var då besökarna på baren Stonewall Inn i New York fick nog av polisens trakasserier och började göra motstånd. Stonewall Inn ägdes av maffian, men det var inte det som drev New York-polisen till upprepade razzior och brutalt övervåld mot gästerna – det var det faktum att baren blivit en fristad för queers, särskilt de fattigaste och mest marginaliserade.

På Stonewall Inn fanns, till stor del rasifierade, butchflator, dragqueens, transpersoner och prostituerade. Människor som samhällets ordningsmakt slog ner, arresterade och våldförde sig på för att de hade hittat en plats att existera och mötas på i ett samhälle som inte tolererade dem. Människor som förväntades vara tysta och tacksamma och inte försvara sig. Bland dem som var först med att protestera den där juninatten fanns främst rasifierade aktivister, till exempel butchikonen Stormé DeLarverie och transaktivisten Sylvia Rivera. Det var alltså människor som dem som ledde och tog stryk i ett av de första och mest välkända hbtq-upproren i modern tid.