Krönika: Ska de tygla fascismen med en gäspning?

Det svenska tonläget kring ras, kultur och invandring blir alltmer otäckt. En av de farligaste aspekterna av förskjutningen, utöver hur snabbt den verkar gå, är att tonen förändrats offentligt – inte bakom stängda dörrar. Bristen på skam och problematiserande är oroväckande. Inte ens ett år har gått sedan Sverigedemokraterna blev en del av regeringsunderlaget (min dator föreslår termen ”regeringsnederlaget”, vilket inte är helt fel) men redan är deras inflytande enormt.

I dagarna hoppade en moderat politiker på Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA), en högt ansedd institution i den svenska offentligheten. Partipolitiskt fristående SKMA utbildar mot dåtida och nutida judehat och är landets ledande experter på antisemitism. Detta är bara ett av många konkreta exempel. Samma vecka har en SD-politiker avslöjats som aktiv i en nynazistisk kampgrupp som, för att anknyta till den antisemitism som under många år var mer tabu att uttrycka än fördomar mot muslimer, sprider klassiskt konspiratoriska filmer om hur judarna styr världen. För något år sedan hade det blivit skandal. Nu blir det knappt en axelryckning.