En vacker vårdag placerade den amerikanska ekonomiprofessorn Thomas Schelling en näve mynt på ett schackbräde. På alla vita rutor lade han dimes för rika och på de svarta nickels för fattiga. Han ville undersöka om spelteori kunde förklara varför USA var så segregerat trots att Jim Crows apartheidlagar avskaffats. Genom att flytta runt mynten baserat på de rikas toleransnivå för fattiga grannar framträdde ett oväntat mönster. Även när varje enskild riking stod ut med att sjuttio procent av grannarna var fattiga hamnade nästan alla dimes och nickels på varsin sida av schackbrädet. Differensen mellan de individuella preferenserna och det kollektiva utfallet var hårresande. Teorin visade sig också stämma på svarta och vita och är en av förklaringarna till ”white-flight” fenomenet. Att vita flyttar från områden dit svarta flyttar in. Fyndet gav Schelling Nobelpriset i ekonomi år 2005.
I fjol disputerade Alex Giménez de La Pradas med en avhandling från Linköpings universitet där han undersökt hur Schellings teorier verkar i Sverige. Han har forskat på flyttmönster för människor med västerländsk och icke-västerländsk bakgrund i Stockholm, Göteborg, Malmö och Linköping. Redan när utomvästerländska personer överstiger 5 procent i ett bostadsområde börjar västerländska invånare röra på sig, det stegras vid 10 procent och vid 25 procent flyttar de flesta. Detsamma gäller ”white-avoidance”, västerlänningar undviker områden där var fjärde inte har västerländsk bakgrund.
I Danmark sorteras invånarna i just västliga och icke-västliga beroende på ursprung. Där rivs hyresbostäder med målet att högst 30 procent får ha icke-västlig bakgrund i ett bostadsområde. De danska vindarna har stormat över till Skåne. I Östra Göinge utanför Kristanstad rivs just nu miljonprogramsområdet Ringen och hundratals måste flytta, de flesta är flyktingar som kom 2015. I stället ska exklusiva bostadsrätter byggas för att locka medelklassen. Vart de vräkta invånarna flyttar är inte det moderata kommunalrådets problem. Han ser det som en insats för att bryta segregationen. Samma retorik som Alliansen använde när allmännyttan såldes ut. Bostadsrätterna skulle skapa större rörlighet och frihet. Att friheten bara var för de som hade råd att köpa en bostad fanns inte med i kalkylerna. Inte heller Schellings teori. Resultatet är att den vita flykten eskalerat och segregationen nått extrema nivåer i Sverige. År 1990 skulle 27 procent av låginkomsttagarna behöva flytta för att segregationen skulle upphöra. År 2018 var motsvarande siffra 41 procent.
Men det är inte bara högern som svepts med av de danska vindarna. Även integrationsminister Anders Ygeman tycker att vi ska dela upp invånarna efter ursprung. Han har snävat ner definitionen till utomnordisk bakgrund och lagt taket på 50 procent. Då talar han förstås inte om att det får finnas högst 50 procent med nordisk bakgrund i den välbärgade Stockholmsförorten Årsta där han själv bor. Utan snarare att jag och mina grannar med utomnordisk bakgrund inte får överstiga hälften av invånarna i en annan Stockholmsförort, Bredäng. Mellan Bredäng och Mälarhöjden går den skarpaste klassgränsen i Sverige. Medelinkomsten är mer än dubbelt så hög i Mälarhöjden och precis som i Årsta har drygt nitton procent utländsk bakgrund. I Bredäng har två tredjedelar utländsk bakgrund, vilket sätter min familj i riskzonen att tvångsförflyttas om Ygemania får råda.
Det största förtätningsprojektet sedan miljonprogrammet byggdes pågår just nu i Skärholmens stadsdel där Bredäng ingår och fokus är social hållbarhet. Myten är att utomvästliga isolerar sig och inte vill integreras. I själva verket är det precis tvärtom. Betydligt många fler från Bredäng vill bo i Mälarhöjden än tvärtom. Men med de socioekonomiska förutsättningarna har de inget val. Det är de välbärgade områden som inte är socialt hållbara, där är segregationen som störst. Men ingen talar om att tvångsförflytta folk därifrån, om att ombilda tillbaka bostadsrätterna eller riva villorna och bygga billiga hyresrätter.
Segregering beror på en seg regering med felaktig problemformulering. Lösningen att riva hyreshus och tvinga människor att flytta är dödsdömd. Som La Prada visat oss kommer den vita medelklassen ändå fly så snart den rasifierade arbetarklassen flyttar in.
Schellings lösning var lika enkel som svårsåld. Han testade att sätta hundra procent tolerans för sina mynt på schackbrädet. Då det inte spelade någon roll hur många grannar som var svarta eller fattiga uppstod ingen segregation.
