Senator John McCain dör och ett klipp sprids där han tydligt markerar mot någon i publiken som kallar Barack Obama arab: han är minsann inte arab utan en hederlig familjefar! Konsensus på svenska Twitter är att McCain tillhörde de goda republikanerna. I två sekunder höll jag på att hålla med innan jag återfick fattningen och stängde ute samtidens förvridna värdeskala.
Det är allvar nu. Ge ett bidrag till ETC Stödfond för att säkra utgivningen av Sveriges enda rödgröna dagstidning. Använd ETC Varuhuset eller:
Swisha: 123 508 754 9
BG: 5372-9141
Upplevelsen är att man översköljs med så mycket dumhet och arrogans och människoförakt att man griper efter minsta halvhumanistiska halmstrå som följer med i den massiva floden. En sorts svartsyn övermannar en. Häromdagen hörde jag mig själv säga till mina barn att de absolut måste följa med på valdagen eftersom det kan vara sista gången de upplever ett demokratiskt val.
Jag har i en tidigare krönika beklagat mig över att den samtida dumhögern tagit monopol på oanständigheten: när jag växte upp var oanständigheten förbehållen punkare och satiriker, nu tillhör oanständigheten de som är oanständiga på riktigt. På samma sätt har de mörka krafterna beslagtagit problemformuleringarna. De har skrikit så högt om systemkollaps att vänsterns ryggmärgsreflex har blivit att säga: Inte då! Här finns ingen kollaps! Här finns inga problem överhuvudtaget!
Och plötsligt har man förvandlats till någon sorts PR-gubbe för Det Skenjämställda Låtsasjämlika Sverige. När man borde vara en nagel i ögat på ett land där klassklyftor och korruption och cynisk kapitalism bara ökar.
Men ändå: mitt i svartsynen känns det hela tiden nödvändigt att komma med motbilder. Eller rättare sagt för-bilder.
Vi går ut på Malmös gator, familjen och jag. Vi går ut i den stad där barnen är födda och har hela sitt liv och som dömts ut av opinionsbildare och partiledare som en enda stor no go-zon, ett svart hål som slukar enorma tuggor av statskakan och spottar ut dem i form av sharialagar, en bomb som tickar och snart exploderar i den naiva, godhetsknarkande, kulturmarxistiska PK-maffians fåraktiga ansikte. Vi köper glass hos iraniern på hörnet, dricker cortado hos chilenaren, överväger en vietnamesisk macka och går upp till vår palestinska kompis i grannkvarteret. Barnen lattjar med hennes barn medan vi vuxna skrockar åt de förskrämda människor som fått för sig att vi just rört oss genom en krigsskådeplats.
Därefter cyklar jag till Norra Grängesbergsgatan, mitt i svartklubbsnästet, ett stenkast från det förkättrade Rosengård, och spelar in podd. Under hela dagen blir jag påfallande obeskjuten.
Men samtidigt är förstås en alltför axelryckande hållning ett hån mot dem i staden som dragits in i gängkrigen, som hotas av fäder och bröder, som trängs över generationerna i ettor och tvåor, som drabbats av den jättelika globala rörelse som heter ekonomisk orättvisa. Klasskillnader, kulturkrockar och misär är ett faktum. Ett faktum som måste erkännas om det ska kunna åtgärdas. Ett faktum som har blivit ett vapen i händerna på mörka krafter.
Problemet är inte att det finns problem. Problemet är att problemen inte problematiseras. Och det är problematiskt.
”Det har blivit så konstiga tider/ man vet varken av eller an/ Vad det är som har kommit/ eller vad det var som försvann”. Blå Tåget sjunger från längesen och kanske är det en tröst att villrådigheten inte är ett nytt fenomen. Men jag önskar trots allt, inför ödesvalet 2018, att det fanns rikare tröst än så.
För övrigt anser jag som vanligt att hoppet går att finna i texter som döda människor skrev i svunna tider. De senaste veckorna har jag gång på gång nynnat Cornelis rader från 1974: ”Och det mesta kanhända blir värre/ Men sen måste det faktiskt bli bra!”
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
