Mattias Johansson: Så blev jag kränkt av mitt barn på 1 maj

”Jag vill inte! Varför måste jag följa med?”. Min son tittar trotsigt på mig. ”Det är inget att diskutera! I den här familjen går vi i tåget! Punkt slut!” Vi baxar in barnet i bilen och sladdar iväg mot centrum. Det är den första maj 2017 och jag är sur. Sur på min otacksamma sexåring som inte vill gå i ett demonstrationståg med mig. Hur fånigt är inte det? Men det har sin enkla förklaring.

Politik var ingen stor grej när jag växte upp. Mina föräldrar gjorde visserligen ingen hemlighet av vad de röstade på – morsan var socialdemokrat, farsan var kommunist – men partisympatierna hade de knappast fått genom ett ideologiskt uppvaknade eller på någon marxistisk grundkurs. De hade fått det från sina föräldrar. Som antagligen hade fått det från sina. Man var med i facket, och så röstade man på sossarna eller VPK. Men det stannade där. Politik var ingen­ting som diskuterades hemma och ville jag läsa politisk litteratur fick jag knalla till biblioteket. Att vår familj skulle åka till centralorten för att gå i ett demonstrationståg på första maj fanns liksom inte på kartan.