Krönika. Mattias Johansson.

2021-04-30 10:50
Puffetikett
ETC Nyhetsmagasin

Så blev jag kränkt av mitt barn på 1 maj

Det där tåget är viktigt för mig. Jag har jobbat hårt för att delta. Och när jag fick barn var det alldeles självklart för mig att han också skulle med.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Nyhetsmagasinet ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

11 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC nyhetsmagasin förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC nyhetsmagasin förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

”Jag vill inte! Varför måste jag följa med?”. Min son tittar trotsigt på mig. ”Det är inget att diskutera! I den här familjen går vi i tåget! Punkt slut!” Vi baxar in barnet i bilen och sladdar iväg mot centrum. Det är den första maj 2017 och jag är sur. Sur på min otacksamma sexåring som inte vill gå i ett demonstrationståg med mig. Hur fånigt är inte det? Men det har sin enkla förklaring.

Politik var ingen stor grej när jag växte upp. Mina föräldrar gjorde visserligen ingen hemlighet av vad de röstade på – morsan var socialdemokrat, farsan var kommunist – men partisympatierna hade de knappast fått genom ett ideologiskt uppvaknade eller på någon marxistisk grundkurs. De hade fått det från sina föräldrar. Som antagligen hade fått det från sina. Man var med i facket, och så röstade man på sossarna eller VPK. Men det stannade där. Politik var ingen­ting som diskuterades hemma och ville jag läsa politisk litteratur fick jag knalla till biblioteket. Att vår familj skulle åka till centralorten för att gå i ett demonstrationståg på första maj fanns liksom inte på kartan.

När jag började högstadiet och blev politiskt intresserad fick jag med andra ord lösa det där med demonstrationen på egen hand. Tillsammans med mina polare tog jag bussen in till stan där vi muntert anslöt oss till tåget. ”Nej till EG!”. ”Stoppa rasismen!”. ”Vi vill ha sex timmars arbetsdag!”. De vuxna tittade gillande på oss, vilket var ganska ovanligt. Under normala omständigheter brukade våra nitjackor och kängor snarare leda till trakasserier, men på första maj rådde tydligen borgfred. Det kändes fint och lite vuxet. När jag blev äldre, och börjat söka mig ännu mer åt vänster, flygliftade jag regelbundet ner till Stockholm för att gå i tåget där i stället. La Mano. Svarta fanor. Regnbågsflaggor. Polisbevakning. Bengaler. Looptroop i ljudsystemet. Storögda turister. Hur coolt som helst! Och väldigt annorlunda jämfört med hur det gick till hemma i bruksorten i Norrbotten.

För att göra en lång historia kort: det där tåget är viktigt för mig. Jag har jobbat hårt för att delta. Och när jag fick barn var det alldeles självklart för mig att han också skulle med. Det var liksom min gåva till honom; traditionen av första maj! Tillsammans! Därför blev jag besviken, och kanske till och med lite kränkt, över hans protester.

Jag brinner fortfarande för första maj. Går upp i ottan. Kollar väderprognosen. Äter en rejäl frukost. Hänger runt på samlingsplatsen långt innan tåget startar. Känslan av att, i alla fall en dag om året, få äga staden och framtiden tillsammans brukar jag leva på länge. Och det är liksom inte vår förrän jag sett de röda fanorna vaja fram längst Östra Kyrkgatan medan den sista snön smälter bort i vårsolen.

Men nu är det som det är. Tåget är inställt, för andra året i rad. Det känns deppigt och lite tomt. Men jag har också förlikat mig med en annan sanning: det är hur man lever de övriga 364 dagarna om året som räknas. Egentligen.

För övrigt så luktar det redan unket från Kulturhuset Sara, Skellefteås nya kulturhus. Kåken är inte ens invigd ännu, men personal och medborgare menar redan att kulturverksamheten nedprioriteras till förmån för kommersiella intressen. Delvis samma kritik som Umeås kulturhus Väven fick för några år sedan alltså. Kulturkollaps i Västerbotten?

Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.