Krönika: Problemet med svenskfientligheten

Jag valde aldrig flykten, det var flykten som valde mig, för att parafrasera Stig Dagerman. Mina föräldrar valde flykten för att det var det enda alternativ som fanns. Jag är invandrad i Sverige på ett bananskal. Jag såg aldrig några fasor, jag har inga minnen av nätter hopkurad av rädsla för att bli upptäckt på fel sida av gränsen. Jag kände aldrig någon lättnad av att ha undkommit förtryck eller tacksamhet över att få sova en natt utan skräcken att någon ska sparka in dörren och ta mig bort från mina nära och kära. Jag tog mina första steg på svensk mark.

Jag är ”svennigare än Reinfeldt” enligt en av mina bästa vänner. Men min svennighet sitter på insidan och den hjälpte mig inte när jag blev kallad för Ahmed, svartskalle eller neger som liten, när jag sprang från skinheads eller blev förnedrad av mina vänners föräldrar. Min svennighet hjälpte mig inte den natten då jag låg på rälsen vid Kungstens spårvagnshållplats, avsvimmad efter att tre killar stått och sparkat på mig för att jag gjorde misstaget att fråga om vägen till bussen. Jag är gammal nog att minnas BSS och Ny demokrati, jag är gammal nog att minnas VAM och lasermannen. Sedan fick vi Svenskarnas parti, Sverigedemokraterna, Svenska motståndsrörelsen och en ny laserman.