Krönika: Portarna till världens största utomhusfängelse måste öppnas

Inga skyddsrum, inga alarm. När bomberna föll och stridsvagnarna sköt rakt in i området Shujaiye i norra Gaza flydde de till den närliggande kyrkan. 22-åriga Hadil Sukr var gravid i sjätte månaden när Israels överfall på Gaza startade för drygt två veckor sedan; efter att hennes hus förstörts sökte hon skydd i den ortodoxa kyrkan, som öppnat sina dörrar för flyende folkmassor.
Det var där hon började blöda.
Läkarna konstaterade att barnet inte gick att rädda. Missfallet var ett faktum.  
I närheten sitter Waffa Baneeji och berättar för al Jazeera-reportern att hon saknar ord för att beskriva skräcken. Hennes nyfödda son Muhammed, bara 20 dagar gammal, slumrar till i hennes famn och den glädje som brukar synas i blicken på nyblivna föräldrar går inte att spåra hos Waffa. Endast utmattning.

Bilderna är många och når oss med större intensitet än någonsin. Till skillnad från under tidigare anfallskrig – 2009, 2012 – har det denna gång funnits gott om journalister på marken i Gaza. Vi ser hur hela bostadshus jämnas med marken, hur lemlästade dammiga kroppar bärs ut från ambulanser, hur hemlösa Gaza-bor tältar på sjukhusgårdar, hur lekande barn mördas kallblodigt, hur hela familjer begravs. Ändå hamras det in att detta är ett ”krig”, att två parter strider med varandra, att staten Israel är offer för de raketer som Hamas avfyrar. ”Israel har rätt att försvara sig”, påstås det om och om igen – men varken stora mediabolag eller världssamfundets politiker talar någonsin om att palestinierna skulle ha motsvarande rätt.