Agnes Ozolins: ”Politiska beslut” är inga magiska ord

Jag kastar sten i glashus här egentligen. Mer än hälften av mina vänner bor utomlands och länge var min pojkvän och jag åtskilda av ett hav. Det kändes befängt att jag inte skulle få åka vart jag ville, snabbt och billigt, inte få träffa dem jag älskade bara för … ja, varför? För att inte sabba planeten? Jag tänkte aldrig den tanken. Hade jag gjort det hade jag inte kunnat. Man blir bra på att stoppa huvudet i sanden när det handlar om det som står en kärt.

Flera av mina miljömedvetna vänner har också finslipat den förmågan. Tar man upp frågan om flyg är den ”ju väldigt komplex” och det ”är inte så enkelt att det hjälper att bara sluta”. Till skillnad från att åka tåg i stället för bil, köpa second hand och äta vegetariskt kan vi inte se att vår insats här skulle göra någon skillnad. Att det vi älskar mest skulle vara det värsta för miljön kan bara inte riktigt stämma – kognitiv dissonans i all sin glans.

Vi bor i ett land där vinterdepressioner, raggsockar på sommaren och slask i skorna är en verklighet. Det är inte svårt att förstå varför flyget är heligt. För ett par hundralappar kan vi åka långt bort från snålblåst och regnkläder, dit värmen smälter stelheten i axlarna. Ingen säger att det inte är alldeles underbart. Men för den sakens skull kan vi inte fortsätta som vi gör. Jag känner mig som party pooper of the year varje gång jag säger det, men vad ska man göra.

Enligt det förslag miljömålsberedningen lagt fram måste Sverige minska utsläppen av växthusgaser från 1990 års nivå med 85 procent fram till år 2045. Detta för att få ett nettoutsläpp på noll. Fortsätter våra flygresor utomlands öka i samma takt som nu kommer vi effektivt jobba in de 85 procenten och mer därtill. Om vi inte börjat avstanna uppvärmningen då ligger vi riktigt, riktigt pyrt till.