Men jag vet att hur det än går har den nakna antihumanismen, fascismen, kommit tillbaka, ordentligt.
Det här valet kan inte gå bra, bara mer eller mindre katastrof.
Jag vet också att politikerna försöker låter som snälla mammor och pappor som säjer att dom kommer att fixa så att vi kan fortsätta sitta och köa på väg till våra jobb, som vi har för att betala lånen. Och jag vet att det är lögn.
Politiker har blivit så maktlösa. Dom sprattlar i tv med sina influencer-leenden, som hubotar tillverkade i en algoritmstyrd mall där så många som möjligt blir varma i magen av att se dom.
Jag blir väldigt kall.
Politiker kan inte göra ett skit åt dom stora kapitalrörelserna över världen. Om dom hungriga lejonen på världens börser bestämmer sej för att sänka ett lands valuta gör dom det. Om dom stora elbolagen bestämmer sej för att utnyttja kriget i Ukraina för att berika sej själva med chockhöjda elpriserna gör dom det. Och politikerna sprattlar, käkar varmkorv, övar in en ny frisyr och låtsas som om det är dom som bestämmer.
Politikernas impotens gör att dom med hull och hår slänger sej in i låtsasfrågor, dom viftar med falukorvar, pekar ut problemområden, har utspelspingis, tävlar om vem som kan föreslå det grövsta påhoppet på dom som är längst ner i samhällspyramiden.
Deras uppgift verkar vara att kanalisera den ackumulerade rädslan och vreden neråt.
Uppåt kan dom inte rikta den.
Det politiker på sin höjd kan göra är att fördela dom allt knappare gemensamma resurserna vi har. Och dom blir ju knappare när skatterna sänkts och dom offentligt ägda företagen sålts ut.
Men nog fan finns det pengar, mer än nånsin, men inte finns dom här.
Politiker kan också stifta lagar. Men skulle dom stifta en lag som tog tillbaka det som en gång var vårt, järnvägen, skolorna, sjukvården och allt annat, skulle dom försvinna fortare än man kan säja oligarkstyre.
Så politiker stiftar dom lagar dom kan stifta. Politiker har bara sparkutrymme neråt.
Rädslan och vreden växer och nånstans ska den ta vägen.
Att risken för att en vanlig icke haschdealande medborgare ska råka ut för dödligt våld har minskat sen 1900-talet, är nåt som man inte ska påpeka i sociala medier om man vill slippa bli hotad med våld.
Rädslan och vreden växer men vad är vi rädda för? Ja själv är jag inte speciellt rädd för egen del, möjligen för när jag ska bli sjuk och gammal, antingen blir jag det ena eller andra, och med tanke på att jag bor i det högerstyrda Region Stockholm är det ingen vidare framtid. (Ni röstade bort Svenonius va?)
Jag är mest rädd för mina barnbarns framtid.
Det kanske man kan skita i om man är sån, man kan koncentrerar sej på nästa kvartalsrapport, och har man vapenaktier blir det nog en lysande rapport. Eller om man daytradar med vete, om man kan hålla huvudet kallt och ligga på lagren medan svälten tilltar och priserna stiger. Då är den närmsta framtiden alldeles strålande.
Men jag kan inte skita i framtiden, sen den dag jag blev farsa.
På mej och alla andra som bryr sej om en framtid bortom kvartalsrapporterna ligger en mycket tyngre uppgift än vad som ligger på politikernas axlar. Vi måste agera, långt utanför tv-sofforna.
Politikernas axlar rycker som på sprattelgubbar.
Dom rycker på axlarna åt framtiden. Dom pratar om att bryta segregationen men inte fan vill dom bryta nån segregation. Dom sitter i sina villor i Täby och vägrar att bygga hyresrätter.
Inte vill Sverigedemokraterna slänga ut alla invandrare.
Skulle dom göra det så skulle samhället paja ihop.
Dom vill ha städade hotellrum, dom vill åka taxi, dom vill ha jordgubbar till midsommar.
Det dom vill skapa är ett paralellsamhälle där dom som jobbar är helt utan rättigheter och hela tiden livrädda för att bli av med jobbet och utvisade.
Ja, politikerna sprattlar i sina nät och låtsas att dom kan göra nåt. Men det är vi som har makten. Om vi vill.
Tänk till exempel på ordet strejk. Tänk vilken makt det är i att strejka. Tänk om alla dom som denna valrörelse har spottat på förorternas folk, folk från Mellanöstern och Afrika, tänk om alla dom skulle gå i strejk en dag.
Tänk om alla kvinnor gör som miljontals kvinnor gör i Spanien varje 8 mars, går i strejk.
Tänk om vi gjorde som Greta, som nu i åratal stått där vid Mynttorget och fått ta emot högerpöbelns hat.
Då skulle vi göra politik på riktigt, då skulle vi kunna sparka uppåt.
Istället för det politikerna gjort i denna fruktansvärda valrörelse, sparka neråt.
