Kalle Lind: Peps är en antirasistisk enmansrörelse

Det finns en föreställning om Skåne som en särskilt bördig grogrund för rasism och främlingsfientlighet. Som skåning tvingas jag ibland konstatera att det ligger något i det. Redan 1988 utropade Sverigedemokraterna på affischer: "Sjöbo visar vägen!" Detta sedan den skånska kommunen utlyst folkomröstning om mottagandet av femton flyktingar och 64,5 procent röstat nej. Innan Sverigedemokraterna gjorde sitt segertåg – särskilt framgångsrikt i Skåne – hade de flesta skånska kommuner ett eget litet parti med "invandringsfrågan" och senare "muslimfrågan" på central plats i partiprogrammet.

Men myntet har en framsida också. För Skåne har också något som inga andra svenska landskap har: Vi har Peps. Per-Åke Persson från Tjörnarp – just en sådan där liten prick på Skånekartan som anses vara särskilt misstänksam mot utbölingar – har som få andra byggt broar och öppnat dörrar med baktaktsreggae och tolvtaktsblues. Hans låt "Samma sång" skildrar en spelning i Zimbabwe där Peps känner igen sin pappas gamla nynnande i en gitarrfras från ett lokalt band. Han konstaterar: "Skånska eller shona gör detsamma". Hade Peps Persson inte varit så opretentiös hade han förmodligen kallat det konstaterandet för sitt credo.