Många menar att felet Paolo Macchiarini gjorde var att förfalska forskningsresultat och riskera patienters liv med värdelösa luftstrupar av plast. Jag håller med om att det var dumt gjort men tror ändå han begick sitt största misstag tidigare, när han bland alla möjliga arbetsfält valde medicin. Är du en karismatisk narcissist med obegränsat självförtroende som största tillgång bör du akta dig för positiva vetenskaper. Risken är att du förr eller senare blir kollad av någon mindre karismatisk kollega och avslöjad som bluff. I näringslivet hade Macchiarinis vinnande personlighet och svaga verklighetsförankring däremot gjort honom till en perfekt entreprenör. Som politiker hade han blivit partiledare och som teaterregissör förr eller senare chef på Dramaten. Eftersom ingen kan säga vad som är rätt och fel inom näringsliv, politik eller teater vore risken att bli avslöjad noll.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Jag raljerar förstås, men bara lite. Inte minst i kultursfären finns en utbredd självförtroendekult. Finansiärer såväl som media och publik älskar de självsäkra. Det ses som kännemärke på verklig begåvning att vara maniskt övertygad om sin egen betydelse och därför aldrig tveka att kräva utrymme eller gå i konflikt. Som om att vara bra och att själv veta att man är bra vore samma sak.
För oss utan självklarhetens gåva är det här förstås dåliga nyheter. Inte nog med att vårt eviga trasslande med om vi duger ger oss krångligare liv. Det dömer dessutom allt vi gör att misslyckas.
Min bästa tröst i dystra funderingar som dessa kommer från filosofen Hannah Arendt. Hon föddes för jämnt 100 år sedan i tyska Linden (numera Hannover) och var fram till sin död i New York 1975 djupt intresserad av människans tänkande. Det försvar hon formulerade för osäkerhet och självtvivel står sig än.
Mest känd är Arendt för att hon 1961 bevistade rättegången mot förintelseingenjören och nazisten Adolf Eichmann och utifrån sina intryck av honom myntade begreppet den banala ondskan. Hennes tes var att Eichmann kunde handla som han gjorde för att han i viss mening saknade förmågan att tänka. En ovanligt populär genomgång av resonemanget ger hon i föredraget ”Tänkande och moraliska överväganden” (på svenska i Tanke, känsla, identitet från Alfabeta). Där skriver hon att allt tänkande kännetecknas av sin obeständighet, av en cirkelrörelse som gör varje slutsats till utgångspunkt för nya ifrågasättanden. I detta liknar tankeverksamheten Odysseus vävande hustru Penelope som varje morgon river upp vad hon kvällen innan fått klart. Dessutom är utgångspunkten för moralen att erkänna jagets splittring och lyssna till vår inre kritiska röst, vårt samvete. Den reflekterande människan är dömd att varje kväll komma hem till ”en outhärdlig typ som alltid korsförhör honom, en nära släkting som bor i samma hus”. Nämligen sig själv.
Att de här idéerna gjort Arendt till husgud för generationer av hariga intellektuella är lätt att förstå. Inte nog med att hon träffsäkert beskriver hur det känns att vara motarbetad av sin egen hjärna, att aldrig få vara säker på något eller nöjd med sig själv mer än 15 sekunder i sträck. Hon försäkrar dessutom att det är så det ska vara. Osäkerheten är en obekväm men nödvändig del av att vara en tänkande människa. Utan den kunde du varit ett djur, en bedragarkirurg eller nazist.
