Föreståndaren inledde med att berätta hur det svenska systemet fungerar. Hen hann inte långt förrän en upprörd manlig journalist började fäkta. Något så barbariskt hade han då aldrig varit med om! Att lämna sina gamla på institution! Skulle aldrig hända hemma hos honom! Hellre dog han än skjutsade iväg sina gamla föräldrar till ålderdomshem. De skulle bo hemma hos honom! Fattas bara!

Vi hade alltså ännu inte sett hur pensionärerna hade det. Och det får jag erkänna, upprördheten minskade – betydligt – när de med egna ögon fick se hur det verkligen förhöll sig. 

Jag har inte varit på något kazakiskt äldreboende men misstänker att det inte är – eller var – så olikt det moldaviska jag tillbringade en dag på vid ungefär samma tidpunkt, för ungefär tio år sedan. Båda länderna ingick i Sovjetunionen och institutionerna hade en tendens att likna varandra över hela -imperiet. 

Ålderdomshemmet i Chisinau var en mycket sorglig plats där färgen flagnade från väggarna, fyra-fem personer delade ett mycket litet rum, stanken av urin låg tät, och gamla kvinnor grät av förtvivlan. 

De hade säkert, precis som min estniska moster, hellre sovit i ett hörn i någon släktings kök än tvingats trängas med människor de inte kände över huvud taget. 

Min moster flyttade runt bland släkt och vänner under några år tills hon blev helt blind och det inte längre gick. Hon hade ändå tur. Kommunen hade låtit sig inspireras av den skandinaviska modellen och skapat ett nytt äldreboende som inte var toppen men betydligt bättre än eländet i Moldavien.

Men hon längtade hela tiden därifrån. Och min mamma hade skuldkänslor över att hon inte kunde ta sin syster till Sverige. 

Den kazakiske journalistens ryggmärgsreflex visade på sitt högljudda sätt att kärlek är det som bär världen.

Det fanns säkert vuxna barn som grät lika mycket som sina föräldrar över förhållandena på fattigstugan i Chisinau. Precis som det finns förtvivlan hos de spanska familjer (läs döttrar och svärdöttrar) som turnerar runt sin gamla mamma, tre månader här, fyra där, för att det inte finns äldreomsorg och ingen har plats nog att låta mamma bo permanent.

Ett svenskt äldre-boende är ett bättre alternativ. Men nog måste det finnas -alternativ för dem som inte är mycket gamla, multisjuka och/eller dementa? 

Läser om en 84-årig blind man som stämt sin kommun för rätten att få komma ut på promenad, en halvtimme om dagen. Inte ett direkt orimligt krav kan tyckas. Men kommunen låter hälsa att på boendet ifråga finns det både kyrka, bridge, fredagsdrink och målning. Ja, det sistnämnda har han av förklarliga skäl lite svårt med. Det andra är han inte intresserad av. Vad han vill ha är frisk luft varje dag. 

Själv tror jag han hade mått utom-ordentligt bra i någon form av gemenskapsboende där familjer i alla åldrar bodde och hjälptes åt med vardagssysslor som matlagning eller trädgårdsskötsel men där det också fanns möjlighet för äldre att få mer hjälp än hemtjänst den dag det behövdes.

I dag finns det ont om gamla i de få kollektivhus som finns och inte många har råd att bo i de lyxiga seniorboenden som produceras. Men tänk om kategoritänkandet i byggproduktionen tog paus och blev allåldershus? Då kunde 86-åringen fått promenadsällskap av någon granne och barnen fått chans att umgås med en gammal människa som inte var en släkting.