Mitt eget dödstal ska handla om Richey i Manic Street Preachers. Och om mitt livs lyckligaste ögonblick.
Mitt livs lyckligaste dag var inte när jag fick mina tre präktiga döttrar. Det var när jag tog studenten. Efter ett tolv års fullständigt dränerande och självkänsla-utplånande skolhelvete då jag alltid var fulast, ointressantast, blygast, tystast, sämst. Den mest värdelösa. Den som aldrig var tillräckligt intressant för någon skulle vilja hångla med eller bjuda på fest. Den som aldrig förekom i något skvaller eller drama. Den som ingen ens visste namnet på. Den som ingen kollade lite extra på i skolkatalogen. Den som trots att hon dansade med någon på fyllan inte ens bevärdigades med ett hej dagen efter. Att inte ens vara värd att bli hälsad på gör något med en människa. Att vara någon man skäms så mycket över att synas tillsammans med. Att aldrig få vara viktig för någon annan.
Så det var egentligen inte en lycklig människa som stod där på skolgården med studentmössa i handen (för att den inte skulle sabba frippan). Nej, det var en djupt olycklig person med ett destruktivt självhat. Där självhatet blev till ett explosivt bränsle som inte visste några som helst gränser. Som skulle ta mig till en helt annan plats, ett helt annat liv. Men det visste jag inte då.
Dagen efter studenten åkte jag till London. Och tatuerade en svala på armen. Vit. Mitt nittonåriga jags symbol för den ultimata friheten. Jag var fast besluten att komma hem som någon som var värd att hälsa på. Någon som folk visste vem hon var. Någon som man både skvallrade och pratade om. Någon som för fan skulle visa dem. Alla. Som. Inte. Hade. Hälsat. På. Mig.
Redan andra kvällen i London såg jag dem. Manic Street Preachers. Jag hade lyckats sätta upp mig på gästlistan. Plus en. Fast jag inte hade någon att gå med. Jag hade klätt mig exakt som Richey, i vita tighta jeans, och var exakt lika smal som han. Det här var flera år innan då han den där februaridagen 1995 då Richey spårlöst försvann. Då hans grå Vauxhall Cavalier stod övergiven vid bron mellan England och Wales. Men det var efter att han inför en journalist och en fotograf på NME med hjälp av ett rakblad hade ristat in 4REAL på armen och tvingades sy sjutton stygn. För att bevisa att bandet inte bara var posörer. Hans damblus var lila. Blicken tom och så bottenlöst sorgsen. Det här var innan någon egentligen fattade att alla hans texter handlade om självmord och om att försvinna eller att leva off grid. Trots att låtarna hade titlar som ”Die in the Summertime”. Innan någon visste vilken dikt han ville att någon läste på hans begravning. Sylvia Plaths ”Tulips”.
I didn’t want any flowers, I only wanted
To lie with my hands turned up and be utterly empty.
How free it is, you have no idea how free …
The peacefulness is so big it dazes you,
And it asks nothing, a name tag, a few trinkets.
It is what the dead close on, finally
På min gravsten kan du låta rista in en strof från Sylvia Plaths ”Tulips”.
Nobody watched me before, now I am watched.
För jag tyckte om att bli kollad på. Det fick mig att känna livet i mig.
