Herregud, jag är ju bara en vanlig männisja!
Sa den stora tjocke, finske mannen och slog ut med sina labbar över bardisken.
Vi stod på andra sidan, vi försökte kränga vin.
Men han tyckte det var för dyrt.
Det var Finsk Tangofestival i allra nordligaste Norge.
Det var väldigt sen sommar med frost i gräset på kvällen.
Det var en flopp till festival, Finska Tangofestivaler ska hållas i Finland.
Men vi hade idén att ha en finsk tangofestival i Nordnorge, vi ville rucka på föreställningarna lite.
Dessutom har det länge rört sej finska medborgare i Norra Norge, som vi alla vet är ju nationsgränser nånting som bara är en chimär.
Efter andra världskriget kom det en väldig massa flyktingar från dom av tyska armén uppeldade finska byarna, då spreds det skrifter i Norge om den Finska Faran.
Med ett väldigt allvar.
Men det var väl naivt att tro vi skulle kunna ha en finsk tangofestval i Norge.
Det förstår ju varenda människa, man kan inte blanda ihop Fleksnes med Olavi Virta.
Och vin var ju också helt åt fanders, sprit ska det vara.
Finska tjocka män vill ha billig sprit.
Så ser klyschan ut.
Myten om den finske mannen som tyst stark och sprittörstig är ett helvete och leva upp till.
Det jävliga är ju att alla vi så gärna vill ha en identitet så vi sätter gladeligen på oss den uniform som läggs upp åt oss.
Jag vet själv hur skönt det var när jag äntligen blev kallad för Steffe Flum i 7:an, äntligen var jag nån. En flummare. Och jag gjorde allt jag kunde för att leva upp till rollen.
Det är så jävla tradigt med identiteter.
Den finske tjocke mannen som alltså sa sej vara en vanlig människa hade ju jävligt rätt, vid närmare eftertanke.
Han tyckte vinet vi sålde var alldeles för dyrt.
Han menade på att han inte var intresserad av att köpa sej en identitet av sofistikerad tangodansör med smak för tyskt vitt vin av den bättre sorten, han ville bara bli full.
Identiteten som en vara, nåt man kan köpa och sälja, hade ännu inte drabbat honom med full kraft.
Fast det kanske också är en klyscha, som drömmen om nån slags ädel vilde, nån oförstörd naturkraft som ska stå och vråla i den nordiska sommarnatten.
Fan så jobbigt att leva upp till.
Jag har funderat mycket på varför fascismen fortfarande kan vara attraktiv för så pass många människor. Det handlar ju fan inte om nån större materiell nöd som det gjorde i Tyskland på 30-talet.
Det handlar om rädslan att förlora sin identitet tror jag.
Och då är det liksom lite skitsamma om identiteten bara är en hägring, en historieförfalskning, en konstgjord falukorv, en fejkad fäbodjänta i en påhittad folkdräkt, en dröm om att vara stor, stark och tystlåten norrlänning fast man egentligen är en ganska fjollig flummare från Farsta.
Eller nåt.
I hundratals år har den självklara tillhörigheten till världen, den antika och kan vi kalla den lite barnsliga barnatron på en Gud, naggats i kanten av vetenskapliga landvinningar och folkliga revolter mot religiöst förtryck.
Jag tycker det har varit en väldigt bra utveckling.
Det är inte längre självklart att Abraham ska skära halsen av sin son Gud till behag, ni vet den där passusen i Gamla Testamentet? Där Gud prövar Abrahams lojalitet genom att begära att han ska slakta sin son? Där nånstans tror jag det gick snett för mänskligheten, det här med att man ska hedra sin Fader och sin Moder, men sitt barn kan man plåga i kristet/muslimskt/judiskt/patriotiskt/demokratiskt/socialistiskt/ nit.
Det var sånt dom franska, amerikanska och ryska revolutionerna ville vända upp och ner på.
Det misslyckades dom med, men som ett arv har vi dom mänskliga rättigheterna och drömmen om Åt var och en efter förmåga, Åt var och en efter behov.
Och det är en jävla framgång, jämfört med Abraham som står där och ska slakta sin son.
Samtidigt har frigörelsen från den där grymma, patriarkala skäggiga guden skapat en jävla massa ångest.
Människor vill tillhöra nånting, det är väl därför det skriks så jävligt på matcher och så, det är väl därför folk kan slå varann på käften för att dom håller på olika lag.
Vet inte vart jag vill komma egentligen, men jag har varit i Indien!
Och i samband därmed läst en massa litteratur om buddhistisk filosofi, om Mahatma Gandhi och sånt.
Och då har jag lärt mej att allt vi tror att vi är, allt som jag tror är Stefan Sundström, det är en tillfällig illusion, en liten våg på ett stort hav som snart nog lägger sej och inte syns mer.
Det trösterika är att man är en del av havet.
Och att man alltid varit det. Alltid.
Men jag vill liksom ha sagt att hela det där identitetsknåpandet är så mycket bortkastad tid.
Man skulle ju bara kunna våga loss på havet så länge det blåser, guppa och ha det lite skoj?
Ursäkta flummigheten, men jag har rätt.
Med vänlig hälsning
Steffe Flum
