Det är en av de första vårdagarna, människor går klädda i solglasögon utan att behöva känna sig dryga, för det är faktiskt sol! Min son har tagit sin sparkcykel och vi ska ut på stan och se vart vi hamnar. Vi gillar Björns Trädgård för där finns en skate-ramp, en bra lekplats och moskén alldeles nära kyrkan. Det ger en känsla av att vara världsmedborgare.
Det var ett tag sen jag var där, så jag har helt missat att det varje lördag klockan 14–17 finns ett bord med gratis fika för hemlösa. So far so good! I förbifarten hör jag en missbrukare skrika till sin polare: ”Ska vi inte ta en fika hos Nazisterna först?” Jag är tvungen att ta av mig solglasögonen, kisar för att kolla lite närmare – det är inte Röda Korset, Frälsningsarmen eller Alla Kvinnors hus. Någon berättar för mig att de som vaktar runt tjejerna som delar ut fika kommer från Soldiers of Odin, Nordisk Ungdom och SD. Fikabordet är enbart för ”svenskar” och jag känner att hjärtat börjar slå – det känns för absurt för att vara sant. Jag slungas tillbaks i historien till Rosa Parks, när vissa säten bara var tillåtna för vita. Eller till skyltar med ”nicht juden” eller ”no travellers”. Det kan ju inte vara lagligt? Jag pratar med en afrosvensk hemlös som av egen erfarenhet berättar att det är precis så det är – han blir tillsammans med andra med ickesvenskt utseende nekade.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Min son börjar dra i mig och vill att vi ska gå till rampen men plötsligt har den här ljusa dagen blivit alldeles mörk. Vi ska inte åka i någon ramp. Allt känns så fruktansvärt sorgligt. Jag tänker tillbaka på när jag själv var i tonåren och tyckte att jag hade två val – hänga med invandrarna i Kungsan eller med skinnskallarna på helikopterplattan, eftersom vi flyttat från Vårberg till Nacka var det inte så mycket till val. De som kom från icke-akademikerhem, hade alkoholiserade eller frånvarande föräldrar eller nån form av adhd drogs till varann. Så här i efterhand kan jag bara småle åt hur många av oss som hade finska efternamn eller påbrå från andra länder, och kanske var det därför Sverigeflaggan blev extra viktig för vissa. Vi söp ihop. Politik hade vi ingen aning om, i bland heilades det på spelningar på Fryshuset, trots att ska-musiken kom från Jamaica och många av artisterna var ickevita, och oi-musiken kom från engelsk arbetarklass som inte alls var politiskt aktiva rasister, utan bara sökte efter en identitet och stolthet.
För att göra en lång historia kort hamnade jag till slut efter omvägar på Komvux. Där fick jag lära mig vår historia, arbetarrörelsens historia och varför vi aldrig ska slå neråt. För det är nämligen precis vad som behövs för att överklassen ska kunna göra Nordea-affärer i fred.
Det är nog därför luften går ur mig, där i Björns Trädgård. De tar de svagaste i samhället och försöker ställa dem emot varandra. Jag vill diskutera, prata. Berätta att OECD-ekonomer har räknat ut att invandring i slutändan alltid går med plus för ett land och den faktor som faktiskt kan göra att det tar längre tid är rasismen. Men det är lönlöst att berätta, det handlar om känslor och fakta verkar inte spela någon roll.
Plötsligt upptäcker jag några välkända ansikten med ett provisoriskt fikabord på den blå sandlådan med skylten. ”Fika för alla!” Värmen återvänder.
Ett par veckor senare bestämmer några vänner sig för att informera om det som sker genom att dela ut flygblad, inte gå till attack utan lugnt berätta för människor som passerar vad som försiggår. Jag hakar på. De flesta blir lika chockade som vi. Jag ringer polisen för jag tänker att om det här inte är rasism, vad är då rasism? Och kan det verkligen vara lagligt? Men det är trots allt inte hets mot folkgrupp. De särskiljer och bestämmer själva vilka dom vill ge fika till. Det må vara sant, men det betyder att det också är helt lagligt för oss att informera om det samma.
Polisen kommer till platsen och eftersom jag ringt går jag fram och pratar med dem. En person från fika för svenskar-bordet springer fram och försöker avbryta vårt samtal. Polisen får be dem att backa vid inte mindre än två tillfällen. Polisen suckar och berättar att de här personerna ofta ringer för att försöka sätta dit människor, och att det kanske mer handlar om deras ”så kallade ideologi”. Sedan går de professionellt vidare för att lyssna på det påstådda brottet. Jag tänker att det kanske inte är en tillfällighet att mannen de pekar på är rastafari.
Två dagar senare blir jag uppringd av en kvinna som undrar varför jag sprider lögner. ”Vilka då?” undrar jag. ”Att det de gör är rasistiskt?”, fortsätter hon.
Okej. Jag väljer att göra en Soran – jag frågar om hon vill träffas och fika. Hon avböjer och berättar i samma andetag att jag faktiskt är fotad och är upplagd på Facebook när jag hindrar polisen från att ingripa vid ett narkotikabrott. Jag börjar nästan skratta, men sätter skrattet i halsen. Jag undrar vad hennes syfte med samtalet är men behöver inte ens fråga. Det handlar bara om en sak – att jag ska veta att de vet vad jag heter och vem jag är.
Det som ändå gör att solen kommer tillbaka och att vi går bort och åker i rampen trots allt, är att jag ser alla möjliga människor passera och lämna fikabröd och andra gåvor vid bordet ”fika för alla”. Jag tror att i det här fallet är det enda vi kan göra att baka! Kanske det är nu hela Sverige bakar – oavsett hudfärg.
