Krönika: Om det här inte är rasism, vad är då rasism?

Det är en av de första vårdagarna, människor går klädda i solglasögon utan att behöva känna sig dryga, för det är faktiskt sol! Min son har tagit sin sparkcykel och vi ska ut på stan och se vart vi hamnar. Vi gillar Björns Trädgård för där finns en skate-ramp, en bra lekplats och moskén alldeles nära kyrkan. Det ger en känsla av att vara världsmedborgare.

Det var ett tag sen jag var där, så jag har helt missat att det varje lördag klockan 14–17 finns ett bord med gratis fika för hemlösa. So far so good! I förbifarten hör jag en missbrukare skrika till sin polare: ”Ska vi inte ta en fika hos Nazisterna först?” Jag är tvungen att ta av mig solglasögonen, kisar för att kolla lite närmare – det är inte Röda Korset, Frälsningsarmen eller Alla Kvinnors hus. Någon berättar för mig att de som vaktar runt tjejerna som delar ut fika kommer från Soldiers of Odin, Nordisk Ungdom och SD. Fikabordet är enbart för ”svenskar” och jag känner att hjärtat börjar slå – det känns för absurt för att vara sant. Jag slungas tillbaks i historien till Rosa Parks, när vissa säten bara var tillåtna för vita. Eller till skyltar med ”nicht juden” eller ”no travellers”. Det kan ju inte vara lagligt? Jag pratar med en afrosvensk hemlös som av egen erfarenhet berättar att det är precis så det är – han blir tillsammans med andra med ickesvenskt utseende nekade.