– Nu har jag en ryss, en tjeck och en amerikan , sa hon och visade upp vänsterhanden där hon höll Tolstoy, Kafka och Steinbeck i ett stadigt grepp.
Jag kunde inte hålla inne med den givna kommentaren.
– Då är det bara Bellman som fattas.
Hon fnissade till och förklarade samma sak för mig som för expediten nyss att hennes son är förälskad i en flicka sex timmar bort, med buss, och att han nu hade tid att läsa. Vad ska man annars göra på bussar, undrade hon.
Jag blev henne svaret skyldig.
– Jag vill ha något franskt också, sa hon medan hon med fingertopparna strök längs bokryggarna.
– Sartre, föreslog jag
– Finns tyvärr inte inne, inflikade nu den simultant kapable och lageruppdaterade expediten som stod och plockade ihop alla de böcker som vårdslösa kunder lagt på fel ställe.
Jag blev fundersam och samkörde mekaniskt min samlade kunskap om bussars framfart med min inre karta över landet vi bor i och placerade sedan, med hyfsad precision, flickan i Sundsvallstrakten. Det bor utmärkta människor där. Jag känner flera stycken. Att flickan var väl värd sonens längtan verkade fullt rimligt. Det var naturligtvis inte där skon skavde. Jag insåg att den här kvinnan bar på ett projekt. Hon var också påfallande lik min gamla lärare som med samma blossande iver försökte få oss att fatta grejen med klassisk litteratur. Hon liksom min gamle magister drevs av en passion och var därmed blind för omvärldens behov.
Dessutom behöver man faktiskt inga böcker alls när man är kär. Det är senare när förälskelsen ska stelna till något som står pall för en frostnatt som man är i behov av något att hålla sig i. Sex timmar på en buss genom ett avlångt land kan då till och med upplevas som en lagom lång tidsfrist. Och då kan man ju till exempel läsa böcker. Men att börja med en bunt litterära tungviktare kanske inte är rätt väg att gå.
Jag kunde inte undgå att erinra mig min egen skolgång och hur litteraturundervisningen framstod som en hal kompakt vägg. Så långt sträckte sig inte min ande på den tiden att den kunde se förbi tjejer och fotboll och omfamna de eviga frågorna om livet, döden och själens obotliga ensamhet. Att jag senare med nöje plöjde alla tänkbara böcker är inte skolans förtjänst. Jag hittade själv dörren in till det förlovade landet via Charles Bukowskis ”En snuskgubbes anteckningar, Ulf Lundells generationsroman ”Jack” och den i sammanhanget lite otippade ” På palmblad och rosor” av Stig Claesson.
Och nu vill jag absolut inte förringa den ömma moderns ambition att få sin son att läsa böcker. Bakom ligger naturligtvis en välvilja och en förhoppning om att han ska se och uppleva det fina som hon själv har upplevt genom sin läsning, Men det går inte att sälja in en passion på det viset.
Min gissning är att om gossen skulle ge sig på Kafka eller Tolstoy där han satt i sin buss skulle han kräkas före Uppsala.
Nu stod kvinnan vid kassan och balanserade en trave böcker ända upp till hakan och förklarade för ännu en expedit om sonens förälskelse och avståndet. Hon såg lite ensam och trött ut och det slog mig plötsligt att det kanske var i en gest av förtvivlan, inför att sonen var på väg bort, som hon ville ge honom det finaste hon kunde tänka sig. En gåva i avskedets stund. Det sista jag hörde innan dörren gick igen bakom mig var… jag skulle haft något franskt också.
