Krönika. Emil Jensen.

2014-03-21 13:57

Nyfiken på partiledaren är en blandning av Nordkorea och Paradise Hotel

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Nu har jag sett samtliga partiföreträdare bli utfrågade av terapeuten Poul Perries i SVT-programmet Nyfiken på. Varje söndag har jag förvånat mig själv med att sitta och suga i mig lite indisk take away och lite privata detaljer från våra makthavare.

Jag har i hela mitt aktivistiska liv varit så noga med att betona att demokrati inte främst handlar om valet vart fjärde år. Och när det ändå har gällt valet har jag ännu nogare betonat att valet inte främst handlar om partiledare. Och när det ändå gällt partiledare har jag allra nogast betonat att det handlar om vad de säger och står för och inte hur de är som personer.

Därför har jag varit tvungen att hitta en efterkonstruktion för att motivera för mig själv varför jag varit så bettuttad i detta program, som ju faktiskt nästan enbart handlar om att vi ska ”lära känna” våra kära ledare – som en blandning mellan Nordkorea och Paradise Hotel. Och faktiskt. En sak har ändå slagit mig, när det gäller just våra ledares persona, och det är vad de alla har gemensamt. Så vitt skilda partier som Vänsterpartiet och Moderaterna, så vitt skilda personer som Stefan Löfven och Jan Björklund. Vitt skilda? Vitt är det. Så skilda är de inte. I programmet i alla fall.

Alla har olika bakgrund, men alla har en sak gemensamt; att de vill framstå som ”helt vanliga”. Oavsett om de var mobbade eller mobbare, präktiga eller stökiga, så var allt i deras skolgång ”helt normalt”. Så fort de råkat säga att de hade en galen lugg, skilda föräldrar eller hatade batiktröjor, har de alla varit väldigt snabba med att direkt konstatera att det var ”så det var” och hur normalt det var att ”man var sån”. Och samtliga partiföreträdare har inlett samtliga sina meningar med ”man”. ”Man har ju alltid varit intresserad av hur beslutsprocesser fungerar, även som barn”. Har man?

Även om Jonas Sjöstedt flyttade hemifrån och liftade när han var i sina tidiga tonår, även om Åsa Romson bodde i massa olika städer, även om Reinfeldt var kass på basket och Annie Lööf var busig (och hade tokig lugg) så var de alla så oerhört normala – enligt egen utsago. Flera av dem var skilsmässobarn, men försäkrade att det inte var riktigt så freaky som det låter. De hade snarare två kärnfamiljer. Och var alltså därmed dubbelt normala. Och i särklass viktigast för samtliga i vuxen ålder var ”Familjen”. Och då gällde det inte elektronikabandet ”Familjen”, utan den lite mer abstrakta.

USA fick sin första svarta president – och kommer att få sin första kvinnliga, sin första homosexuella, sin första muslimska etc – innan de får sin första president som är singel. Och Sverige är, som bekant, inte så olikt USA. Ganska ofta är Sverige mindre olikt USA än vad USA är. Och i detta fall känns det nästan ännu mer cementerat här att nationens ledare inte ska vara konstig. Och att det är konstigt att ha ett civilstånd eller en livsstil som inte är kärnfamiljens. Allt annat är som skelett i garderoben, som till varje pris måste gömmas.

När jag i tisdags träffade Familjen (inte kärnfamiljen, utan bandet Familjen, det vill säga Johan) på vår sedvanliga måndagslunch, så frågade Johan mig om jag aldrig hade funderat på att lämna artisteriet och ge mig in i politiken och bli partiledare.

Nej, sa jag, aldrig. Det finns inget som varit normalt med min barndom, ungdom eller vuxendom. För att inte tala om de luggar jag har haft. Och nu äter vi måndagslunch en tisdag, du hör ju själv. Nej, efter att ha sett ”Nyfiken på” känns hela jag som ett stort skelett i garderoben. En hel skelettfamilj. Å andra sidan, själv skulle jag mer än gärna rösta på en skelettfamilj. Men ett singelskelett? Det vetefan.

BÄST OCH SÄMST JUST NU

Nu har jag avslutat min halvårslånga turné genom Sverige två varv och vill passa på att tacka alla jag mött som gett så mycket värme och hopp. ”I det nya landet” har spelats för allra sista gången. Men kampen mot homofobi, transfobi, sexism och främlingsfientlighet, mot ökande klyftor i pengar och ord, miljöförstöring, kulturförgöring, reklamförföring, sociala nedrustningar, militära upprustningar, inre avtrubbningsrustningar, nationalismer, egoismer, onödiga splittrande schismer och den självbelåtna dumdrygheten fortsätter. Lätt att glömma under supervalåret 2014; varje dag är en valdag.

Emil Jensen
Emil Jensen 

Emil Jensen, artist och poet. Skriver krönikor i Dagens ETC en fredag varje månad.